Man ska aldrig använda mat som en snuttefilt. När man VERKLIGEN börjar se mat som näring och bensin är man fri och jag kan inte ens beskriva känslan. Den där lyckan man kunde känna av att äta något gott, sött, fett, förbjudet och onyttigt återfinns i gigantisk form efter ungefär en månad utan allt det.
Som jag sagt tidigare. Jag jobbar inte för en "quick-fix". Jag jobbar långsiktigt. Mina mål är hela tiden i 9-veckors block.
Ska du sluta med sötsaker kan jag inte förtydliga vikten av att köpa en mixer. Inte nog med att du utan svårigheter får i dig dina fem frukter per dag, att äta blir också enkelt och okomplicerat.
Mina smoothies blir bara mer och mer avancerade och jag kan utan problem äta en hel middag gjord i min mixer (T's mixer). Man blir mätt och jag kan äta frukt, något jag faktiskt aldrig gillat tidigare.
Jag köper frysta bär. Ica Basic har billiga frysta hallon och jordgubbar, då får man också den där frysta milkshake konsistensen som jag älskar. Sen är det bara gå crazy med frukt, lite yoghurt och mjölk.
Idag slängde jag i mango. Något jag aldrig skulle äta färskt annars.
Dock har jag bytt till mejeriprodukter med låg halt av laktos. Min mage var knasig en längre tid och jag tror benhårt all mjölk låg bakom. Nu är den dock bra igen.
Ska man dock byta livsstil måste man inom sig höra en röst som säger att du verkligen vill detta. Annars kommer det skita sig efter en månad. Men min passion och min drift just nu är helt sjuk. Jag känner mig som en vinnare. Något jag ALDRIG gjort i hela mitt liv.
Du kan inte göra det av ytliga skäl som: "Jag vill bli snygg och fit". Det måste finnas mer bakom. Ett driv. En passion. En känsla av att ta hand om dig själv för dig själv. Inte för att gemene man ska kolla in dig på gatan.
Är det din drivkraft kommer maten bli en last. Du kommer att fokusera på fel saker. Med fel saker menar jag det faktum att du kollar dig i spegeln efter en månad och inte ser någon skillnad. Det går inte så fort och det ska inte gå så fort. Det ska handla om att nå träningsmål, inte viktmål.
Eller ska och ska. Du får fokusera på vad som fungerar för dig, men med facit i hand och en hel del år på nacken har jag mina teorier.
Jag springer fyra dagar i veckan nu och följer couch-to-5k slaviskt. Förutom att jag kör fyra dagar istället för tre.
Går man ut för hårt kommer det sluta på två sätt. Du blir skadad (det händer nästan alltid under de första månaderna innan kroppen fått bygga upp sig) eller att du tappar suget/drivet.
Det finns några saker man ska förvänta sig när man börjar:
1. Du kommer att bli tokhungrig första tiden. Din kropp skriker efter mat. Jag kan vakna mitt i natten och vara så hungrig så jag skakar.
2. Du kan till och med gå upp i vikt under ditt första halvår. Nu menar jag inte vikt på vågen (fuck that) utan det faktum att din kläder känns trånga.
Detta är helt normalt och inget du ska skrämmas över. Vill din kropp ha mat, låt den äta. När du identifierat det som riktigt hunger och inte "comfort"-food eller ett sötsug för att du ätit fel eller för lite. Ät. Men ät bra.
Unna dig saker!
Se inte dina belöningar i mat eller godis. Jag vet inte vad som hänt med mig på senaste, men jag unnade mig på ett helt sjukt sätt härom dagen.
Jag ringde hem till en potentiell arbetsgivare. Hon visste i och för sig att jag möjligen skulle ringa, men det är oavsett något jag aldrig skulle ha gjort annars. Det kändes bara så lätt. I mitt huvud hörde jag bokstavligen en röst som sa: "Du förtjänar detta, du är duktig".
Jag är kanske världens blygaste människa när det kommer till sådana saker. Att gå runt och känna sig otillräcklig är bara så himla fel. Men så har jag känt i ALLA år.
Nu känns det inte så längre. Jag känner ett lugn. Och vet ni varför?
Jo, för att jag kommit till insikt och jag har vunnit min EGNA respekt och tillit. Jag tror på mig själv och jag är sams med mig själv. Och jag skulle ljuga om jag sa att det berodde på något annat än den totala förändringen jag gjort.
Ju starkare min vilja och kropp blir, desto starkare blir mitt psyke.
Då kommer jag osökt in på aggressioner och ilska. Något jag känt i alla år. Jag har varit arg på världen, arg på mat, arg på grannens ungar, arg på alla jag spelar med och framförallt hyst en sådan otrolig ilska emot mig själv (vilket är det ilska i 80% av fallen härstammar från).
Vet ni hur påfrestande det är att gå runt och vara arg hela tiden? Man är som en vandrande bomb, redo att smälla av för minsta lilla. Ju mer man förtrycker ilska desto mer lyser den igenom. Man blir som en liten bitsk hund, men man låtsas vara en labrador.
När du springer är det som att du bara slänger ut ilska i varje steg du tar. Den liksom rinner av dig. Det där berget av demoner som bodde inom mig är bara puts väck. På bara några veckor. Och jag lovar er, det är en hyresgäst du inte kommer att sakna.
Det ultimata testet kom härom dagen. En kille från England som jag känt och spelat med länge kom in och snackade med oss på TS. Redan innan han kom in kände jag att han hade taggarna utåt. Han var så arg på allt. Men mest störde jag honom. Det störde honom som sjutton att jag inte tyckte som honom i olika avseenden och han ville liksom racka ner på mina åsikter och få mig att känna mig felaktig eller att ändra uppfattning.
Normalt sett skulle jag agera som förr. Antingen nedvärdera mig själv och mina åsikter eller slåss som en jädra tiger för att han hoppar på mig. Nu valde jag inga av dom vägarna.
Jag satt helt lugnt och förklarade väldigt sakligt vad jag kände och tyckte. Min puls gick inte ens upp. Min röst lät mjuk och stabil.
Ungefär tio minuter in i samtalet slår det mig. Vad är detta? Jag känner inte alls igen mig själv. Lugn som en filbunke och jag känner inte ens att jag kommer att tänka på saken när jag väl slutat prata med honom.
Den normala jag skulle ha suttit och gnetat i skallen i flera dagar över att någon betett sig så. Gå igenom och dissekera hela samtalet. Byggt hat och ilska. För vad? Ge honom min energi och tid. Nej tack. Jag har bättre saker att göra. Och nu har jag faktiskt det.
Kanske är det helt enkelt så att människan är byggd för att röra på sig. Att springa är en ventil. Ett avgasrör. När vi inte gör det mår vi dåligt. Allt skit stannar inom oss. Vi är så arga och nedtryckta. Våra negativa känslor stannar inom oss och bygger ett äckligt litet näste.
När man springer flyger man fram, man svävar över marken. Det kan göra ont så in helvete när vi väl gör det, men känslan som infinner sig efteråt är utom denna värld. En tillfällig smärta för ett beständigt lugn.
Vi behöver springa, vi är designade för att springa och vi är födda för att göra det.
Du ska också unna dig nya träningskläder. Att träna i nya, och framförallt funktionella kläder, är som att byta in sin Volvo 240 emot en Porsche 911 turbo. Nog sagt.
Jag kan rekommendera att investera i high tech, såsom de nya kompressionskläderna som trillar in på marknaden. Tyget ökar blodcirkulationen, återhämtningen samt agerar som stöd åt de största muskelgrupperna.
Mina favoriter kommer ifrån Casall.
Ovan: Casall Compression Longsleeve
Nedan: Casall Compression Tights
(sportamore.se hade rea på dem i helgen såg jag allt)
Glöm inte heller en snygg jacka med inbyggda reflexer nu när det börjar bli mörkt.
Jackan kommer ifrån Casall och heter Luminous jacket - Bird of Paradise
Efter några månader tycker jag också att du ska investera i nya träningsskor och börja skära ner på dämpning. Exempelvis Five Fingers som jag skrivit om tidigare. Bygga upp muskulaturen kring foten och inte förlita hela sin kropp på konstlad dämpning.
Läs på massor. Det är jädrans skoj att läsa om träning och mat. Frossa i forum, bloggar, bilder, träningskläder, recept och inspiration.
Puss!
Vad glad jag blir för att du mår så mycket bättre. Du förtjänar att må så bra du någonsin kan - varje dag! Tack för inspirationen.
SvaraRaderaTack finaste!
SvaraRadera