E-Fritt, Oraffinerat och Oprocessat

Efter månader av träning började motivationen tryta en smula. Jag tog ett uppehåll på två veckor från springandet för att fundera ut nästa steg.

Jag hade kämpat hårt sedan februari och kände lite som att jag sprang in i vägg. Det jobbigaste var att kämpa emot sina hjärnspöken varje dag och att ignorera smärta, trötthet och omotivation (som inte är ett ord men ja ja).
Att varje dag efter jobbet knyta på sig skorna, inte känna efter och bara springa. Jag älskade det, samtidigt som jag tyckte det var skitjobbigt. Många springpass hade ren ilska som motivation.

Den stora fördelen av mina träning är utan tvekan piggheten (nej, det är inte heller ett ord) och lustigt nog den totala tröttheten. Man är pigg som en mört på jobbet, klarar av att hålla humöret uppe och har energi så det räcker. När dock kvällen kommer, efter träningspasset, är hela kroppen så slut att man bokstavligen somnar stående.
Men det är en annorlunda typ av sömn. En helande och djup sömn. För mina ben kan värka, någon led ila och knäet dunka. När dock alarmet går på morgonen är allt som bortblåst. Det känns absolut som att jag läker bättre och min kropp hanterar krämpor på ett helt annat sätt.

När ett hål är fyllt vill man liksom fylla nästa. Ta nästa steg. Nu kan jag springa en mil utan direkta problem, men min kropp känns inte som mitt tempel. För min kosthållning är inte i direkt världsklass och rent trivialt är jag väll inte så där 100% nöjd med hur den ser ut från alla vinklar och vrår. Till saken hör att jobbar man så hårt, så vill man inte göra det förgäves när det kommer till ytligheter heller.

Visst stärker det mitt självförtroende att veta att jag faktiskt behärskar något jag aldrig trodde jag skulle behärska. Men jag är fortfarande bara människa och vill även se de fysiska resultaten för att uttrycka mig plumpt.

Genetik begränsat givetvis resultaten och det köper jag. Men ändå är jag lite nyfiken på hur långt jag kan komma. Hur nöjd kan jag bli?

Nu har jag klarat detta och faktiskt lyckats göra löpningen till en rutin i mitt liv.

Ösregn och rusk eller...

...hettande solsken. Låt inte vädret påverka om du springer eller ej. Det är bara att springa. Tänk inte.

Vad vill jag göra nu och hur ska jag göra det?

Jag vill vara sund, pigg och i den mån det går försöka bygga upp en stabil kropp som klarar det mesta (inklusive zombie-invasion :).

Dom flesta av oss är väldigt måna om vårt yttre. Vi klipper, färgar, skrubbar, målar, filar och smörjer. Här är jag nog mer extremt än de flesta. Så jag vågar nästan sätta ett checkmark på den.

Smink och smörj. Inget fel med det, men jag vill mer!

Nästa steg är alltså insidan.

Jag skrotar allt vad dieter, metoder och specialkost heter och går direkt till mitt starka kort. Sunt förnuft.

När jag började springa mycket läste jag en hel del om löpning. Detta innefattar givetvis kost också.

Många löpare går sakta över till en nästan vegetarisk kost, eftersom det visat sig både sänka kolesterolen, ge lättare löpsteg, bättre flås och ökad uthållighet (fråga mig inte hur). Helt enkelt var det så att löparnas resultat blev bättre, ju mindre animaliskt dom fick i sig. Dessutom mådde många bättre av det som en bonus.

I en värld som fokuseras runt LCHF och skippade kolhydrater, kändes detta nästan befängt.

Jag tänker inte bli vegetarian, men jag kan absolut tänka mig att äta mindre kött. Ju mer jag läser om just animaliska proteiner, desto mer säker är jag på att jag vill skära ner på dem. En stor fördel för mig är ju också att jag älskar vegetabiliska proteiner. Nötter, bönor och frön bland annat.

När jag dessutom läste om cancerceller och hur dom fungerar och överlever i kroppen är det inte så svårt att säga nej till rött kött oftare (jag åt ekologisk ryggbiff idag så någon totalstrejk är det inte snack om).

Fivve väljer INTE mina matrutiner.

Steg ett: skära ner på köttet.

Sen kommer vi till oraffinerat. Inget raffinerat socker. Idag finns det så många alternativ till socker som är totalt fullgoda och dugliga, så varför ens äta vitt socker. 

Jag tycker fortfarande om min egna regel. Ska du ha sött får du fixa det själv. Här köps inget godis. 

Baka dina egna godsaker, så kan du både välja ingredienserna och skippa gifterna.

Kokossocker, min personliga favorit, är sjuhelvetes gott och fungerar alldeles utmärkt att baka med. 

Det är en ganska enkel regel. Sötningen ska komma direkt från naturen och inte ha blivit processade på något sätt. 

Kokossocker...

 

 

 

 

...fungerar alldeles utmärkt att baka med. Kakan/smeten blir dock lite brunare än vanligt. Här håller jag på att slänga ihop en banankaka med mörk choklad och kanel.

Steg två: skippa raffinerat vitt socker.

Sen kommer vi till kolhydraterna, dom stackars föraktade. Det är skillnad på kolhydrater och kolhydrater. Att säga att man ska sluta med kolhydrater, och fortfarande leva normalt, låter inte klokt i mina öron.

Processade kolhydrater är dock inte att föredra. Jag brukar försöka tänka att mina kolhydrater ska vara rena (helt inkorrekt, men för mig fungerar det).
Dom ska helt enkelt inte att genomgått någon förändring eller tillagning innan dom hamnar som råvaror hos mig. 

Dock har ju krossade linfrön blivit krossade, funkar det? 

Det jag menar med rena är att dom inte ska ha blivit modifierade. Jag kan inte förklara det bättre än att säga rena råvaror. Makaroner är inte rena råvaror, men potatis i sin naturliga form är det. Alltså skippar vi mackisar, men äter potatis. 

Sen kan vi tillaga potatisen hur vi nu anser bäst, men den ska inte komma i onaturlig form. Vi ska i sådant fall fixa den onaturliga formen.

Steg tre: säg nej till processade kolhydrater, men ja till "rena" kolhydratskällor.

Den bästa och också mest kostsamma förändringen är att äta i den mån det går ekologiskt och "FAIRTRADE"-märkt. Här ingår givetvis också "KRAV"-märkta varor.

Kaffe och bananer har vi helt och fullt slutat köpa utan dessa märkningar hos oss. Samma sak gäller ägg. Ägg ska vara ekologiska, inte bara för att det är bra, dom är så mycket godare också.

Ekologiskt kaffe är dessutom, som med äggen, godare än dess motsats. 

När man ändå ska äta bra för att må bra, bör man också försöka göra livet lite bättre för djur, natur och människor som arbetar med/lever runt dessa växter. Det är väldigt starka gifter som används för att hålla kaffebönor och bananer i dess fina skick, men till ett väldigt högt och ofint pris. Allt för att vi ska få våra fina gyllengula bananer till frukost, till ett lågt pengapris.

Betalar man lite extra för ekologiskt och FAIRTRADE, äter man både lite bättre och hjälper till med att få vår planet till en lite trevligare plats att leva på. 

Vissa ekologiska varor är lite känsligare. Såsom bananer. Men det känns så mycket bättre att äta en banan som man vet inte har vuxit ur en jord fullproppad med kemikalier och där arbetarna inte riskerar sin hälsa för att försörja sig själv och sin familj bara för att vi västerlänningar ska få fina, billiga och perfekt gula bananer. 

Steg fyra: välj ekologiskt och FAIRTRADE i den mån du kan.

Det sista är också det allra enklaste. Skippa alla E:n. Oavsett om dom är bra, dåliga eller mittemellan. Bara skippa dem rakt av.

Står det ett E (vanligtvis följt av tre siffror) så köper du inte den produkten. Jag vet inte vad E223 är och vet jag inte vad det är, vill jag inte ha det.

Detta gäller allt. 

Kryddor, såser, drycker, bröd och allt däremellan. 

Du blir nog förvånad hur mycket skit du kommer skippa bara genom den enkla grundregeln. För den gäller även färdiglagad mat. Kan inte du garantera att din lokala pizzabagare inte använder någon ingrediens med E, så slopar du hela pizzan. Nu snackar vi allt från minsta oregano till osten som strös över hela pizzan.

Jag vill inte äta mer E:n så enkelt är det.  

Steg fem: allt du stoppar i dig ska vara E-fritt.


Jag behöver inte vara militärisk, men det här är i alla fall mina fem steg, eller riktlinjer, mot att ge min kropp lite kärlek.

No poop helt enkelt. Eller i alla fall så lite som möjligt.

Kram kram.