Min träningshistoria började med fotboll på ganska hög nivå (div 2), sedan innebandy och en del volleyboll. Dessutom bodde jag i slalombacken under hela min uppväxt, fast det var mer nöje och aldrig något jag såg som träning.
När dessa karriärer lite började fallera, tränade jag en hel del på gym. Så till den grad att mitt mål var någon typ av fitnesstävling. Det blev aldrig så, men träningen var väldigt fokuserad och planerad.
Jag och min roomie/vän M och två stora starka muskelkillar körde i stort sett 5-6 dagar i veckan.
När jag sedan flyttade söderut började jag att arbeta med träning. Jag utbildade mig till Schwinn-instruktör (spinning), BodyPump-instruktör och instruerade i gymmet. Detta gjorde jag i cirka tre år och sen blev jag less.
Utbildningar varje helg, pass klockan 7 på morgonen, ibland tre pass per dag. Det blev liksom för mycket och hela gymvärlden började gå mig på nerverna.
Jag ledsnade och började ägna mig åt utomhussporter, åkte en jädra massa inlines och var ute och sprang. Dessutom lät jag tillverka ett par egna hantlar, som jag tränade med hemma.
Sen har det inte blivit så mycket alls. Latmasken tog vid och jag cyklade så mycket när jag bodde i Umeå att jag aldrig kände den där paniken. När jag sommarjobbade sprang jag från jobbet och fick liksom träningen då.
Nu är jag dock less på att känna mig otränad. Inte framförallt för vikten, sånt är just nu sekundärt för mig, utan mer att känna sig stark och uthållig.
Att kunna lyfta en tung låda, springa till affären utan att vilja dö när man kommer fram eller bara det faktum att kunna dansa en hel kväll. Jag vill ha kondition och styrka, jag verkligen hatar att känna mig svag.
Så igår gick jag ut och sprang och körde lite övningar för bröst/rygg/mage. Visst höll jag på att svimma på min springtur, men jag försökte fokusera på att om en månad kommer detta vara en piss i Mississippi. Man måste börja någonstans.
Hela kvällen kände jag mig betydligt piggare än jag känt mig på flera månader, dessutom åt jag med gott samvete och somnade skönt på kvällen.
Min filosofi när jag tränade som mest var: "Ät inte så du måste träna. Träna så du måste äta".
För en matglad människa som mig är det inte ens tänkbart att sluta äta eller leva på begränsat kaloriintag. För mig handlar det om att träna så att jag helt enkelt kan äta i stort sett vad jag vill, när jag vill.
Man ska alltid ha något som motiverar en, en mentalbild man fokuserar på. Det kan vara en mentalbild av ett plagg man vill komma i, eller en kroppsdel man vill forma eller en form man vill komma in (se sig springa ett maraton exempelvis).
Just nu har jag en helt sjukt överdriven bild av en tjej som motivation, men funkar det så funkar det.
Den pinsamt svåråtkomliga kroppen nedan är min morot.
Man måste börja någonstans och din mentala morot är helt och hållet din, funkar det så funkar det. Vad andra sedan tycker, låt dem tycka. Det är din kropp och bara du, och du själv, kan få den i form. Här spelar inte pengar, framgång och allt sådant någon roll, att komma i form kan inte köpas för pengar. Visst man kan väll fettsuga och sånt skit, men man får knappast styrka eller kondition av det. Jag kan vara en fattig konstnär, men jag ska fanken vara en fattig och vältränad konstnär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar