Den är inte perfekt, konstant blek och full med skavanker, men den är min och min att förvalta. Ett otroligt maskineri som jobbar dygnet runt för mig. Där inne, var det inte syns.
Jag har sett den göra otroliga framsteg den senaste tiden och jag blir kär i den varje gång. Det är helt otroligt att se den göra allt min egna hjärna säger att den inte kan. Att mina ben pinnar på, trots att min hjärna skriker "Stanna nu! Du orkar inte!".
Det är så annorlunda nu än när jag tränade för ytlighet. För när jag tränade för ytlighet (eller tränade som jobb) fanns inte den sanna glädjen där. Snarare tvärtom. Att träna för ytlighet är en resa full av besvikelser och det som brinner i stubinen är något typ av missnöje.
"Jag är missnöjd med min mage och därför måste jag börja träna".
Idag tränar jag med glädjen som tändningsstubin. Jag blir glad av vad min kropp hela tiden motbevisar mig och jag blir så otroligt glad av att träna. Det är en otrolig kick för även ett sargat självförtroende och du lär dig älska din kropp vare sig du vill eller inte.
Vissa hittar hit snabbt, andra tar det lång tid för (mig), men har du rätt inställning och ger det tid, hamnar du här.
Igår klockan 00:32 slängde jag och T på oss träningskläderna. Vi var båda lite lördagslata och ganska tillfreds med att sitta vid datorn. Av slump (och lite missförstånd) stod vi helt plötsligt utanför vår ytterdörr med full löparmundering.
Vi möttes av ett riktigt skitväder. Kallt, isigt och inte speciellt löparvänligt alls.
Motvilligt började vi springa och vi var väldigt överens om att en halvtimma räckte gott och väl, om ens det.
Det tog emot som fanken.
Efter cirka 15 minuter hade vi sprungit in i något villaområde och tänkte att vi fortsätter tills vägen svänger av hemåt . Jag är väldigt "set in my ways" när det kommer till löpning. Kör gärna rundor jag känner till och vet distansen, höjningar och slutet på.
Helt plötsligt var vi båda helt överens om att vi springer och checkar läget på andra sidan motorvägen. Sedan fick vi för oss att springa emot röken från en fabrik och se var vi hamnar. Motorvägar och fabriksrök, som ni förstår sprang vi inte direkt på grund av den vackra omgivningen.
Vi snirklade längs mörka smågator (vi såg till och med fladdermöss). Före vi visste det hade vi sprungit i 45 minuter och cirka 7,5 kilometer och då övertala vi varandra att springa milen.
Kring klockan 01:45 var vi hemma och ingen av oss visste riktigt hur och varför vi sprungit. Väl hemma stekte vi pytt i panna och en jädra massa ägg och båda gick runt och var lite smålyriska.
"Vi gick ut och sprang milen en lördagsnatt".
Och visst sjutton känns det bra. För vi hade lika gärna kunnat dricka oss redlösa eller tryckt i oss ett kilo godis liggandes i soffan. Men vi valde, av helt outgrundliga anledningar, att gå ut och springa en mil istället.
Och vi hade skittrevlig.
Det var ingen uppoffran. Det var ingen liten djävul på min axel som snackade om snygg rumpa och smal midja. Det var inga måste alls, snarare tvärtom. Vi kunde med gott samvete ha skippat hela skiten.
Kanske inte i början eller i mitten. Men mot slutet och framförallt efteråt. Fler par borde träna och övervinna mål ihop. Slår vilken äktenskapsterapi som helst.
Det gäller inte bara par, utan också äktenskapet mellan dig själv och din hjärna (vilka signaler din hjärna skickar ut till dig och din kropp). Min hjärna har gått ifrån att vara ganska destruktiv och rent "stjälpande". Till att bli min största supporter och min viktigaste del när det kommer till träning.
Och det är inte fy skam att ha en helt egen hejarklack där uppe som också följer med utanför träningspasset och peppar.
Den är riktigt mäktig och har gett mig massor. Bland annat ett heltidsjobb. Det ska jag berätta mer om senare.
Pussar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar