Det Var Bättre Förr?

Bra med Sallad?

Man känner sig alltid lite nyttigare när man äter en sallad till lunch. Och varför skulle man inte? Det är inte mycket kalorier i en sallad utan dressing.

När jag inte hinner fixa lunch brukar jag köpa en sallad på Statoil. Den nedan på bilden som är utvecklad tillsammans med svenska kocklandslaget.

Det kommer jag dock inte göra igen. Någonsin!

Sist jag åt den började jag känna något eftersmak. I brist på bättre ord smakade den kemiskt. Jag har känt smaken förr och förstod vad det var.

Dumma mig! Jag hade inte kollat innehållsförteckningen på salladen i tron om att det inte kan finnas så mycket konstigheter i den.

Den här lilla salladen innehåller ÅTTA stycken olika E-tillsatser.

Jag vet att inte alla E är dåliga eller farliga, men åtta är för mycket för en sallad på sisådär 3 dl mat.

Det är inte okej. Visst vill dom få salladen att hålla, men var går gränsen mellan att hålla och att knappt vara mat längre.

Jag känner mig extremt lurad och faktiskt lite äcklad. Det här är inte bra mat enligt mig. Det här är ren och skär skit som ingen människokropp borde sätta i sig.

Pinsamt för både Statoil och kocklandslaget i mitt tycke.

Nu för tiden gör jag min egna lunchsallad. Det tar fem minuter och jag vet exakt vad som är i den. Idag blev det en men fetaost, spenat, ruccola, tomat, paprika, solrosfrön, oregano, olivolja och äppelcidervinäger.

Mycket godare, "matigare" och betydligt fräschare.

Arbetslös - Värdelös

Idag bröt jag ihop. Här sitter jag med 5 års akademisk utbildning och jag är arbetslös. Vad jag än söker för jobb så får jag aldrig ens komma på en intervju.

Jag har aldrig haft problem att få jobb. Hela mitt liv har jag bollat 2-3 jobb, samtidigt som jag haft skola.
Förutom min tid direkt efter gymnasiet när jag bodde i Kiruna och det inte fanns ett enda jädra jobba att få, om man inte var kille.

I min vilda fantasi tänker jag alltid att jag skriver bra CV:s och personliga brev, men uppenbarligen inte. Skriva är ju bara mitt yrke. Hur pinsamt är inte det?

Idag fick jag återigen ett nekande, denna gång ifrån arbetsförmedlingen. Jag älskar att utbilda mig och sökte en utbildning via arbetsförmedlingen som hette "Webredaktör". Det är en kurs på tio dagar som jag personligen tyckte verkade riktigt intressant och rolig. Den skulle också bredda min vidd eftersom jag uppenbarligen satsat på skrivandet som yrke.

Av 57 sökande, kom 26 vidare och jag var inte en av dem. Arbetsförmedlingen tyckte inte att jag var en vettig person att sätta in på den utbildning.

Det första jag tänker på då är varför?

Det jag vet ligger mig till last enormt mycket är min ålder. Jag är för gammal. Jag är inte värd att satsa på för jag syns inte i statistiken.

För vad jag läser om varje dag är om hur jävla synd det är om alla unga som är arbetslösa och vilket stort problem det är.

Det avspeglar sig väldigt dåligt emot den styrande regeringen och arbetsmarknadspolitiken som sådan. Uppenbarligen har dom misslyckats. Så nu satsas alla resurser på att få ut alla unga i arbete till vilken kostnad som helst.

När jag var arbetslös precis efter gymnasiet, fanns det i stort sett ingen hjälp att få om man var under 21. Du skulle klara dig på luft eller jobba heltid för 2000 kronor i månaden.

Så det är givetvis bra att något händer på området. Men likt en Blizzard-patch kan dom inte göra något som jämnar ut oddsen, utan nu satsas allt bara på att hjälpa dom unga som inte kan få jobb. Dom gamla rävarna, med akademiska meriter och massor med erfarenhet, kan lika gärna dö.

Det är så jävla synd om alla unga som är arbetslösa. Alla dom som hoppat av gymnasiet, inte vill eller orka plugga vidare, vill flytta hemifrån eller dom som får ett jobb men helt plötsligt bara sluta dyka upp.

Givetvis gäller det absolut inte alla unga, men detta är vad jag ser dagligdags.

När jag var ung och arbetslös flyttade jag 120 mil för att få jobb. Jag undrar hur många på mitt vuxendagis som skulle göra det?

Visste ni att man 2010-2013 får studera med mer 60% av CSN-lånet som bidragsdel om man är under 26 och har varit arbetslös över ett år. Man får då cirka 6000 kronor i bidrag och tar cirka 3000 kronor i lån varje månad.

Av dom 200 personer jag går vuxendagis med nappade NOLL. Ingen vill studera. Inte ens dom med ofullständig gymnasieutbildning.

För det är för jobbigt att studera och för tråkigt.

Jag ser det som att St Per knalla ut ur himlariket och började dela ut nycklar till alla under 26, men ingen ville ha dem. Där borta vid trädet står jag och skuttar och skriker "Pick me, pick me", men han ser inte ens mig.

Det visar också hur desperata politikerna är att få ut unga i arbetslivet. För det är ett VÄLDIGT generöst erbjudande kan jag med 350k studielån intyga.

Ja, jag är sjukt bitter. För jag är väldigt arbetsvillig, välutbildad, intellektuell och älskar att lär mig nya saker, men just nu känner jag mig långt ifrån allt det.

För om du inte har dåligt självförtroende innan du går in till arbetsförmedlingen kan jag härmed lova att om du är över 26 år, kommer du att få det.

Men utan arbetsförmedlingen kan du varken äta eller bo i annat än en kartong på gatan. Så jag antar att det är bara att välja.

Norrköping är inte min favoritplats på jorden just nu och kanske den värsta platsen i Sverige att vara arbetslös och över 26 år på.

Mitt Hjärta Brister

Det blir mycket sura poster från mig just nu. Detta är dock min sista på ett tag.

Som kattägare och kattälskare börjar man gråta vid frukostbordet när man läser sådant här.

Speciellt när man vaknat upp så här.

Fivve vill ha närhet och känna värme när han sover.

När jag sitter vid datorn, ligger han i famnen och sover gott.

Söt som socker...

...och busig som ett yrväder.

Say What?!?!?

Jag brukar börja min dag med att läsa "Norrköpings Tidningar", också kallad "NT". Det är en underhållande tidning som sakta gjort en plats i min dagliga rutin.

Då och då kommer det en artikel som retar mig och igår kom just en sådan.

Jag slår upp första sidan och möts av en artikel om jogging, eller snarare en artikel mot jogging.

Ur Norrköpings Tidningar, tisdag 29 januari 2013. Klicka på bilden om du vill få den större.

För att lägga ribban var jag vill ha den vill jag öppna med att skriva att detta är nog en av dummaste artiklar jag har läst.
Jag förstår att Henrik Johansson inte alls joggar och inte ser någon som helst tjusning i det. Det kan jag köpa. Jogging är inte för alla. Det som dock stör mig är hans attityd i sin helhet. Han inte bara ogillar jogging och joggare, han drar femtioelva slutsatser som är helt uppåt väggarna.

Jag ska nu dissekera detta slöseri av papper.

• Han blir illa berörd av joggare, såpass att han måste vända bort blicken. Nu vet jag inte hur mycket Henrik Johansson själv tränar, men det känns lite transparent, som att det egna samvetet gör sig påmint. Jag vet själv hur irriterad jag kan bli på alla som tränar, när jag själv inte gör det. Jävla hurtbullar! Men jag vet också att det är min egna ångest som talar, inte förnuftet.  
• Han påpekar avsaknaden av leende joggare och vad det enligt honom bevisar. Att dom som joggar kanske är normala i huvudet? Vem sjutton har ett stort leende på läpparna när dom tränar, oavsett sport? Vem sjutton går runt och ler oavsett om man tränar eller ej? Framförallt när man oftast joggar själv. Vem är det då man ska le åt? För jag kan känna extrem glädje när jag springer, men den känner jag inom mig och har inget behov av att visa den för omvärlden i form av ett leende. Dock ler jag mycket mer generellt nu när jag tränar än vad jag gjorde innan. Det, enligt mig, bevisar betydligt mer. 
• Jogging är ett tvång, som inbringar stress och får ohälsosamma effekter. Det känns bara som ett mantra en lat man kör med för att slippa ta tag i sin egna träning. För det saknar helt och hållet vetenskaplig förankring och är kanske det dummaste påståendet jag sett någonsin. Jag vet att Henrik Johansson skriver vad han tror och inte påpekar fakta, men oavsett är det så dumdristigt sagt att jag vill gråta. Visst vill man många gånger krypa ner i soffan, med en bra film och en stor skål chips och bara skita i träningen. Sedan tänker man på allt det positiva som kommer av att träna och framförallt det naturliga lyckoruset och inser att det inte är värt det. För om det är något som inbringar stress och ger mig ohälsosamma effekter är det om jag skippar träningen och lever totalt osunt. Då mår jag dåligt, i både kropp och själ. För min kropp vill springa och röra på sig, men min hjärna vill ta den lätta vägen ut, oavsett konsekvenser. Det är avsaknaden av träning som ger mig stress och rastlöshet, inte själva träningen. Sen Henrik Johansson är det mycket här i livet man måste göra oavsett om man vill eller inte, träning är en väldigt liten del av den kakan. Att få dessa "måsten" att bara inkludera träning, är väldigt galet.

• "Det värsta exemplet på jogging jag sett var ändå en förälder som joggade och sköt en barnvagn framför sig. Då har det definitivt sprungit iväg alldeles för långt. Stackars barn!". Hade det inte varit för dom här två meningarna hade jag nog bara slagit iväg din artikel som dumdristighet, men nu blev det för mycket påhopp. Inte på mig personligen, jag har inga barn, men för alla föräldrar som inkluderar sina barn i sin träning. Vad är det som gör att det är så synd om barnet? Att föräldern tar hand om sig själv? Att föräldern aktivt motarbetar stress genom att träna? Att föräldern inkluderar sina barn i sina aktiviteter? Att föräldern tar ut sitt barn för friskt luft? Att föräldern springer med vagnen vilket vi vet att alla barn hatar? Jag tycker personligen det är så starkt och stort av en förälder att orka ta sig ut i springspåret trots småbarn. Att röra på sig och inte se barn som ett hinder, utan snarare hitta en lösning där barnet kan vara med. Småbarnsföräldrar är ofta stressade, hittar inte alltid tid för att träna, har kanske inte dom bästa sömnvanorna och känner många gånger att dom inte hinner ta hand om sig själv. Detta är väll ett utomordentligt exempel på att det går att kombinera småbarn och träning. Det finns speciella vagnar designade för att springas med och många barn fullkomligt älskar att åka fort i vagnen. Dessutom kan barnet och föräldern prata under hela joggingrundan (beroende på barnets ålder) och barnet lär sig tidigt att det är bra att röra på sig. För det är det Henrik Johansson! Det är inte synd om ett barn där föräldern tar hand om sig själv och hanterar sin stress genom att träna. Småbarnsföräldrar har det många gånger väldigt slitsamt. Jogging kan både bygga upp kroppen och orken. Att ta med barnet på joggingrundan är väll den ultimata lösningen. Dessutom är det väldigt viktigt för kvinnan efter nio månader av graviditet och allt va en förlossning kan innebära att bygga upp kroppen efter att den tagit ganska mycket stryk.

The Sound of the Police

Jag har full respekt för poliser. Dels har jag vänner som arbetar som poliser, men också det faktum att dom faktiskt gör extremt mycket bra för samhället.
Sen har jag varit i situationer där jag själv blivit utsatt för vad jag tycker är en felaktig behandling av uniformsbeklädda poliser.
Jag ser mig själv som en rättrådig medborgare. Mitt samvete är väldigt stort och jag vet att gör jag något "olydigt" skulle jag må allra sämst av det, därför försöker jag snarare göra motsatsen. Det är aningen egoistiskt, men jag gör min lilla del för att bidraga till ett trevligt samhälle.

Poliser är i det stora hela bra människor som tvingas arbeta i ett klimat som dom flesta kanske inte skulle uppskatta. Dom får se saker dom flesta inte skulle vilja under en vanlig arbetsdag, dessutom får dom ofta reda ut kniviga situationer andra kanske skulle rygga tillbaka för.
För att vara polis krävs ett visst psyke och en stor portion ödmjukhet. Det är trots allt befolkningen du ska skydda och du måste känna empati för att kunna göra det. Så är inte alltid fallet.

Vi i Sverige har det trots allt väldigt bra. Jag kan inte tänka mig att korruptionen i Sveriges poliskår är speciellt hög. Här är rättvisan trots allt relativt blind.
I andra delar på vår jord är det långt ifrån lika rättvist. I många länder jobbar inte poliskåren för befolkningen, utan snarare emot den. Polisens riktlinje att skydda den enskilda medborgaren är sedan länge begravd och söndersplittrad.
I många länder styr pengar vilken typ av säkerhet/samhällsfrihet du får. Ryssland är typexemplet. Alla vet att polisen är extremt korrupt, men man lär sig leva med det och arbetar runt det. Har du mycket pengar blir samhället ganska trevligt och bekvämt.
Personer som jobbar för statliga ämbeten har en avtalsenlig och normal lön för sitt arbete. Alla vet att vad dom tjänar officiellt och den lönen höjer ingen ögonbryna för. Men den offentligheten är bara ett spel för galleriet. För bakom ridån gömmer sig både en lyxlägenhet i Dubai och utländska bankkonton. Ingenting är längre vad det utger sig för att vara. Alla förordningar och regler för hur du som folkvald ska arbeta för folket, ses bara som skit tryckt på ett papper. I slutändan handlar allt om att ta sig runt allt detta och roffa åt dig så mycket du kan, äta eller ätas.

Jag har så jädra svårt för politik. Allt jag kan se är korrupta människor som för länge sedan slutat arbeta för folket. Det är en bister syn att ha och jag är inte stolt över den, men gammal hund är svår att lära.
Så fort man blandar in pengar och makt i ekvationen verkar många människors hjärnor tömmas på IQ.
Om folket i riksdag och regering inte fick dom lönerna dom får idag, hur många skulle välja en karriär inom politik?

Nog om det. Det var polisen vi skulle prata om. Ni vet dom ska skydda den enskilda medborgaren.

T visade mig denna filmen idag med den amerikanska politikern Paul Ryan. Det är inte mycket information vi får av filmen, men det vi alla kan höra är Pauls extremt osmakliga skämt efter händelsen.
Paul Ryan är inte helt oväntat en republikan som just nu jobbar hårt på att bli vice president. Han hatar allt vad aborter heter, älskar pickadoller, tycker att man ska spendera betydligt mer på försvaret, hatar flaggbränning och har en väldigt intressant syn på skatter och sjukvård.
Dessutom vill han inte ge homosexuella några rättigheter, såsom att gifta sig eller att få skydd av lagen för hatbrott.
Han gillar dock att träna och lyssnar på band såsom Rage Against the Machine (väldigt oväntat) och Led Zeppelin.
Läs mer om honom och bilda er egna uppfattning, han har en egen facebook-sida och hemsida. Kolla dock in filmen först.



Sen råkade jag se denna filmen och mitt hjärta brast. Två poliser som beter sig så illa emot en 6-årig flicka.

Oh Noes!

Sverige, Sverige, Sverige. Vi har några av världens absolut bästa kläddesigners, jag ska inte ens börja lista namn här. Dom flesta vet nog vid det här laget att ska man köpa kvalitet är svensktillverkade och svenskdesignade skor/kläder många gånger i toppskiktet.

Vi gör det vi är bäst på - stilrent, välskräddat och ypperligt modernt.

Så ser man svenska OS-truppen och vill ge TV:n en high five....på rutan.....med en stol.

Som flitig modesurfare ska jag inte ens tillägga hur många "worst-dressed"-listor den svenska truppen hamnat på, men låt mig säga att det är tvåsiffrigt, världen över.

Varför tar vi inte tillvara på den otroliga svenska kreativiteten och den stilrena och snygga svenska designen vi har tillgång till? Här finns designers i den absoluta toppklassen och den svenska OS-truppens kläder kommer från Japan?

Alla dom X miljoner TV-tittare som såg invigningen kommer nu tänka på Sverige som ett gäng ungdomar på väg till sitt seglarläger, med skorna matchande tröjan, och dom tråkigaste byxorna/kjolar pengar kan köpa.

En sådan chans att verkligen visa vårt underbara land från vår allra bästa sida, med alla det vackra människorna vi har och den stilsäkerhet vi faktiskt besitter.

Men icke sa Nicke, här ska kläs ner till husvagnssemesternivå.

Se och lär av Nederländerna. Det är så här vi skulle gjort det.

About A Woman

Innan du läser detta vill jag påpeka att jag själv älskar kvinnliga chefer. Dom absolut bästa cheferna jag har haft, har varit just kvinnor. Det här är skrivet med noll tanke på kön, ursprung eller sexuell läggning. Mina tankar handlar om en endaste person, oavsett samhörighet.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Är det inte lite intressant att Angeles Bermudaz Svankvist älskas av alla myndigheter, chefsfolk och annat folk med makt, medan den andra halva av samhället tycker det precis motsatta?

Har man läst mycket om arbetslöshet och arbetsförmedlingens insatser, vet man vilken jädra röra dom lyckats orsaka. Fas 3, försäkringsskydd, lönebidragsanställningar är några av områdena som arbetsförmedlingen, med Angeles Bermudez Svankvist i spetsen, kan lägga i sin "misslyckade"-korg. Angeles själv har varit i blåsväder för att att hon gett sina vänner toppjobb inom arbetsförmedlingen, något hon själv säger gjorde att dom sparade mellan 300.000 - 500.000 kronor på.

Ändå vinner denna kvinna priser för sina insatser, det handlar om chefspriser och myndighetschefspriser.

Om jag, mot förmodan, lyckats dölja det fram tills nu, så kan jag delge er om att jag inte är hennes största idol.

Hon livnär sig på en väldigt svag länk i vårt samhälle och hon kan aldrig ge ett ärligt och konkret svar. Det känns som att hennes klientel är en skara människor som behöver få höra något som ger dem hopp och tro, inte något som får dem återigen att känna sig åsidosatta av samhället, eller ge dem misstro.

Läser man dessutom intervjuer med henne, om henne, kan hon inte sluta lovorda sig själv.
Jag har aldrig sett någon rosa sig själv så mycket som hon gör i denna artikel. Hon är bara jagad på grund av att hon är en öppen människa som säger vad hon tycker.

Då tänker jag direkt på "Uppdrag Granskning" och deras dokumentär om Fas 3. Där intervjuas Angeles och ombeds svara på väldigt enkla frågor. Svaren hon ger kan ni läsa här.

Känns det som svar en öppen och ärlig människa ger? Jag har sett det filmade materialet, hon svarar med något blaskigt svar som inte har ett uns av själva frågan att göra. Babblar bort saker för att slippa svara på det som hon egentligen skulle svara på. Något politiker brukar vara väldigt bra på. Ni vet, så där så man måste fundera både en och två gånger vad personen egentligen sa. Vilket får en att ifrågasätta om man själv är så dum så man inte kan utläsa deras genialiska och välartikulerade svar.
Två dagar senare, efter noggrann analys, inser man att dom bara drog till med något och trasslade in en i ett väv av bullshit, för att slippa säga det man egentligen ville höra - ja eller nej.

Nästa blunder, och den som gör mig mest förargad finns beskrivet i denna artikel  (sidan 28)
Där påvisas att det är rent slarv och försummelse som gjort att nästan en miljard kronor gått raka vägen ner i arbetsgivares fickor vid lönebidragsanställningar.

En miljard!

Kan ni tänka er hur mycket man hade kunna hjälpa folk ut i arbetslivet för dom pengarna?

Eller det faktum att arbetsgivare rent skärt skitit i att betala in livsförsäkringar för sina anställda, trots att dom fått pengar av arbetsförmedlingen. När sedan olyckan varit framme och krävt offer, har familjerna inte fått ett enda öre. Arbetsförmedlingen har en skyldighet att kontrollera så att detta efterföljs, det gör dom inte alltid. Mer om saken finns att läsa här och här


 Men Angeles startade ju med jobbcoacher och vi alla vet ju hur bra det fungerar. Se här och här eller om ni vill ha en mer seriös tidning som grund, se här

Att vara arbetslös medför givetvis, till olika grad, en psykologisk process. Det kan tära extremt mycket på ens självförtroende. Det kan också ligga allvarliga saker, såsom sorg, droger, traumatiska upplevelser och annat själsomvälvande, bakom en arbetslöshet. Det är inte en direkt orsakande faktor av arbetslösheten som sådan, men kan påverka en persons förmåga att skaffa sig ett arbete.

Därav krävs det ganska mycket av en jobbcoach skulle jag vilja påstå. Bara det faktum att man hantera människor som oftast är i svåra lägen och många gånger utsatta på ett eller annat sätt, framförallt ekonomiskt och all den stress som detta frambringar. Jag tycker nästan man ska kunna kräva att personer som arbetar som jobbcoach ska ha någon som helst psykologisk utbildning. Jag skulle gå så långt som att säga, legitimerade psykologer och/eller terapeuter.

Jag har själv vänner som fått gå till "gubbar som lägger stenar på dem" och detta skulle då både råda bot på alkoholproblem och arbetslöshet. När min vän vägrade gå tillbaka på grund av den totala förnedringen, vägrade arbetsförmedlingen bistå honom med hjälp. Med hjälp menar jag det faktum att de meddelar arbetslöshetskassan om han gjort det dom kräver av honom för att råda bot på sin situation och i sin tur få pengar av arbetslöshetskassan.
Att det sedan uppdagades att mannen som la stenar på hans kropp, var gift med chefen för den lokala arbetsförmedlingen, gjorde inte saken bättre. Hans "healingverksamhet" gynnades gott av att arbeta som inhyrd part åt arbetsförmedlingen.
Det hela är en väldigt grötig och lång historia som jag inte ska gå in på djupare här. Det jag vill frambringa är att coachningen som erbjuds också kan vara rent humbug och i och med att jag vet hur bristfälliga arbetsförmedlingens kontroller kan vara, är jag inte förvånad.


Coachning är inte samtalsterapi, inte heller rådgivning eller mentorskap. Nej, det menar jag inte heller, men man måste ju ta sedan dit man kommer. Oavsett så måste du ju veta hur det rent psykologiskt påverkar en person att gå arbetslös under en längre tid och allt detta det kan medföra i sökandet av arbete. Visst kanske det på pappret handlar om att du ska coacha "friska människor", men jag tror att väldigt få människor som går arbetslösa under en längre tid, gör detta utan någon som helst påverkan på det mentala planet.

Det var det jag (för tillfället) hade att säga om en av Sveriges bästa chefer.

En annan intressant artikel om henne hittar du här

Artikeln i sig är intressant ur det perspektivet att folk som kastas ut ur sjukförsäkringen hamnar hos arbetsförmedlingen. Så ohälsa är något som också blir en del för arbetsförmedlingen att ta hand om. Bla bla bla...

Okej, jag tänker inte ens försöka motivera det. Det stör mig att kvinnan inte ens kan träna och äta rätt, utan köper sig en gastric bypass -operation för att gå ner i vikt. Om hon jobbar dessa 80 timmarna i veckan (som hon säger att hon gör ibland), är inte min fråga varför hon inte hinner träna, utan hur sjutton hon hinner gå upp i vikt?
När jag jobbar som mest, äter jag som minst, men vi alla är väll olika.

Jag vet att detta är ett slag under bältet, och under min värdighet. Men varje gång jag nöter mig igenom springrunda tänker jag på att Angeles köpte sin viktminskning och det stör mig, varför vet jag inte. Lättja blandat med frosseri kanske?

Oavsett så kommer arbetsförmedlingen ha en blomstrande tid framför sig, med de stora pensionsavgångarna som komma ska. På pappret kommer deras statistik att vara vackrare än någonsin. Hur mycket som är ett resultat av arbetsförmedlingens insatser och hur mycket som är en naturligt skiftning av tillgång och efterfrågan kommer vi nog aldrig få svar på. För känner jag arbetsförmedlingen rätt, lär det inte ske någon uppföljning eller kontroll.

Angeles Bermudez-Svankvist

Dyra Kläder = En Bättre Värld?

När jag bodde i Umeå fascinerades jag ständigt av alla människor som klädde sig i billiga kläder, inte åt kött och var alternativa. Dom kändes alltid lite bättre än en själv.

På senare tid har jag dock lärt mig att vegetarianer inte har patent på att göra goda gärningar och att dom billiga kläderna dom köpte på H&M's rea troligtvis sytts av ett barn och färgats med färger som fräter sönder vår värld.

Dom kan peka på mina skinnskor och säga att jag är dittan och dattan, men att köpa billiga kläder gör fanken lika stor skada, om inte mer.

Billiga kläder är, och förblir, ett stort miljöhot. När du köper en tröja för 149 kronor, kanske du ska fundera både en och två gånger på varför du kan köpa den för ENBART 149 kronor.

Fråga dig dessa frågor.

Är det kanske så att personen som sydde din tröja fick lite eller ingen lön? Färgades kanske tröjan av extremt billiga och extremt farliga färger som förstör vatten, jord och vegetation? Kan kvinnan eller mannen som färgade din tröja troligtvis ha förstört hela sin kropp av dessa farliga kemikalier? Kan hela byar förstörts av att färgen rinner längs gatan och sipprar ner i marken där barnen leker och djuren betar?
Kan arbetarna blivit inlåsta i fabriken där dom jobbar under sitt arbetspass?
Är alla arbetare vuxna?
Bryr dom sig om miljörestriktioner för fem öre?

Jag kan fortsätta med listan hur länge som helst, men för att göra en lång historia kort vill jag bara påpeka detta angående mina dyra klädköp.

Jag vet att mina sömmerskor får lön och kan försörja sin familj. Jag vet att mina kläder är tillverkade i Europa efter dom regler som gäller här. Jag vet att inte farlig färg använts vid färgning av tyget. Mina kläder har inte förorenat dricksvatten eller jord.

Jag vet också att mina designade kläder är original och inte kopior. Många, om inte alla, lågpriskedjor snor rakt av designen av hårt arbetande kreativa designers. Det kan vara fröken Lisa som sålde en av sina T-shirts för fem år sedan eller väletablerade stora designers som säljer för sjusiffrigt. Det är fanken inte okej.
Dom inkasserar pengar på andras idéer och världens förfall och vi tycker det är skitbra för då kan vi köpa tre toppar för 250 kronor.  

Visst, jag hade kunnat äta mindre kött, det köper jag. Men tro aldrig på något sätt att min skinnsko är sämre än dina plast- eller tygsko, för då är du den dumme. Din tygsko kan ha dödat om så 17 kossor. You silly silly silly cow!

Nu sova...

I do dress fancy...

...and I like it.

Måste bara visa pizzan jag åt idag. Birkastadens Pizzera gör pizza storlek gigantossosooso och dom smakar som en blandning av awesome och perfect i din mun. Att pizzan hänger över bordskanten är liksom bara en bonus.

...sayonara.

Psst! Tycker du att jag låter dryg och rik kan jag bara säga att jag är varken eller. Dock gillar jag kvalitet och gör min research. Visst köper jag också skadliga saker och är verkligen inte guds bästa barn, men jag låtsas inte heller vara något jag inte är.
Fröken pretto-deluxe tror hon har svaren på allt och är helt ovillig att ta emot information som slår hål på hennes envisa myt om vad som är rätt och fel. Sånt gör mig less som fanken. 

Time Machine Needed!

Mode är inte bara att försöka skåda in framtiden och hitta senaste trenden, det som ger mest inspiration är att titta bakåt i tiden för mig.

Gamla modetidningar eller filmer är riktigt idéinspirationer för mig. Eller så kan vi bara hoppa ett litet skutt bakåt, som den tredje samarbetet H&M hade med designers. Jag pratar givetvis om det mellan H&M och Viktor & Rolf.

Holy smokes vad jag än idag kan få ont i hjärtat när jag ser denna blusen. The one that got away.

Ni kanske minns den? Lite lätt transparent med ett stort hjärta på bröstet. Jag älskar den.

Den kostade 498 kronor om jag inte minns helt galet. Peanuts för något så fint.

Och när vi ändå är inne på Viktor & Rolf saker jag aldrig kommer att äga...

...så kommer dessa skor in i den ekvationen. Attityd är bara förnamnet! Love it!

Bra Och Dåligt

Av någon skum anledning har Norrköpings kommun fått för sig att släcka ner delar av staden. Om det beror på ett fel, energikostnad eller annat återstår att se.
Det jag dock vet är hur himla otrevligt det är, för det blir absolut becksvart. Hade det inte varit för belysningen ifrån hus och lägenheter hade vissa delar varit såpass mörka att man inte såg ett smack.

Haga, var jag bor, verkar vara absolut värst. Idag när jag var ute och sprang såg jag  knappt asfalten. Jag fick liksom hoppas på att det inte fanns någon grop eller sten för varje steg.
Till och med en stor väg (gamla E4) vid "Stockholmsrondellen" är helt nedsläckt.

I början av min springrunda springer jag igenom ett mysigt villakvarter, det var mörkt men aldrig direkt läskigt. Jag var mest rädd för att ramla och stuka något, vilket i sin tur skulle avbryta min träning och göra mig skitsur.
Ju längre hemifrån jag kom och ju mer öde det blev, desto mer irriterad blev jag. Sedan började jag bli lite rädd. Sen förbyttes min rädsla emot ilska. Jag blev arg som fan på Norrköping för att jag ens ska behöva vara rädd när jag är ute och springer klockan 18:00 på en måndag.

Normalt sett är jag aldrig rädd för psykos och våldtäktsmän, i mitt huvud tror jag alltid att jag ska gå karate på dom och överlista dom totalt. Jag är alltid steget före. Kollar in tilltänkta vapen, "nödutgångar", någon gren jag kan hänga i och köra en flygspark. Ni vet, typiska ninjamoves.

Sen att man troligtvis skulle frysa som en pinne och få panik, det får vi hoppas aldrig händer.

Nu till saken. Jag vill inte ramla och bryta benet och jag vill inte få en crazy-ass psykopat på mig när jag springer, så snälla Norrköpings kommun kan ni slå igång belysningen!
Det är FÖR mörkt och det säger jag som kommer ifrån Kiruna, där det är VERKLIGEN är mörkt HELA vintern (och ljust hela sommaren).

Den enda fördelen är att jag sprang min runda 15 minuter snabbare än normalt, med ilska och lite rädsla som bränsle.

Nu till det bra.

Den började lite segt, men så där härligt småruskig. Dom senaste fyra avsnitten har varit en spänd nerv. Jag talar givetvis om "The Walking Dead".

Fy sjutton vad den serien har blivit bra på senaste. Den var bra innan, men nu är den liksom "with sugar on top"-bra. Jag njuter varje gång jag vet att jag har ett nytt avsnitt att se. Kurar ihop mig i soffan och tittar, livrädd och stormförtjust på samma gång.

Det här är en serie jag får titta själv, för T är inte lika zombie-tokig som mig. Vilket gör det hela lite mer spännande.
Han kommer tacka mig sen när vi får en zombieinvasion, för jag är tokredo och jag kommer fightas "like a baws".

Natti natti och sayonara!

About a Girl

Jag tänkte behålla mina små hjärtan ett tag till. För hör och häpna, det finns kärlek också efter alla hjärtans dag.

Som ni troligtvis har märkt tidigare är jag väldigt inne på att hylla den kvinnliga kroppen, och allt kvinnligt för den delen. Jag umgås för mycket med det andra könet så detta har blivit en plats för mig att verkligen få uttrycka min kvinnlighet, få snacka om allt girly och bara vara glad att vara tjej helt enkelt.

När det kommer till klassiska tjejsaker blir dessa lätt tönt-stämplade, eller betraktade som något lite mindre seriöst än klassiska killsaker. Det är av lägre intresse för män, alltså är det inte lika seriöst. En man kan blåsa miljoner på ett Ferrari, men köper en kvinna en handväska för hundratusen skulle det aldrig vara lika accepterat. Då är både män och kvinnor framme med pekpinnen!
Men det är ju i och för sig förståeligt eftersom alla vet att köper man en Ferrari räddar man samtidigt hundra fattiga barn.

Bara ordet "chic-flick" har en sån där bitter underton som jag inte alls gillar. Sen när är det bara tjejer som gillar kärlekssagor med glada slut (och nej jag menar inte den snuskiga sorten)? Dom flesta killar jag känner är mer kärlekskranka än tjejer. Dom har bara en tendens att inte visa det.

Att tycka om smink och hudvård är inte heller alltid okej. Att tycka om mode är däremot accepterat. Varför kan man fråga sig?
Dom flesta killar idag kan möjligen använda en fuktkräm, men sminka sig gör dom väldigt sällan. Att tjejer sminkar sig har definitivt inte bara med det motsatta könet att göra, vi sminkar oss för att det dels är roligt, men det är också ett sätt att få oss själva att må bättre. Kan man se bättre ut än man gör när man stiger upp på morgonen, why not?  Det är ett intresse, en hobby, precis som två extra hårddiskar till datorn. Nej, man behöver det inte, men det gör livet lite bättre, intressantare och som sagt roligt.

Mode däremot har nästan alltid varit betydligt mer accepterat. Kläderna har betytt nästan mer för mannen genom historien än för kvinnan. Att sen var och varannan stor designer är man gör kanske saken mer accepterad.

Jag undrar när i historian vi faktiskt bestämde oss för att mannen är lite bättre, ska tjäna mer och ha mer makt? För tänker man efter borde det rent tekniskt ha gått åt andra hållet och vi borde kämpa för manliga rättigheter idag.
Kvinnan kan bära, föda och ge näring åt barn, helt utan en man. Vi känner i regel mer empati och borde på så sätt kunna styra ett folk mer rättmätigt. Vi har en tendens att inte använda våld i samma utsträckning. Vi kan tolerera och utstå mer smärta än en man, vilket borde betytt att fler kvinnor överlevde i krassa tider. Rent fysiskt har vi mer kroppsfett vilket både skydda emot kyla och hunger.

Kvinnor är dock mer emotionella och det har vi bestämt är ett tecken på svaghet, trots att jag kan se det helt annorlunda. Att känna medlidande eller våga visa vad man känner är det inget fel med. Varför mår svenskar så jävla dåligt idag? Jo, för man ska vara som en isglass. Innan du visar eller säger hur illa du mår, tar du hellre snaran runt halsen. Det är så illa i många fall. Skär dig själv och håll käft, så stör du ingen.

Du måste kunna ta skit och du måste kunna blåsa av dig saker, sånt SKA man acceptera idag. Ska du bli en bra kvinnlig chef, agera mer som en man, eller vad vi klassar som manligt. Alla dom typiska kvinnliga dragen, som att gråta, är tecken på svaghet. Sen att tjejer faktiskt producerar mer tårar och är skapta för att gråta är en annan femma.

Det roliga är att kämpa för kvinnliga rättigheter också ha fått en sån där negativ klang. Det är ett faktum att kvinnor tjänar mindre än män, trots samma position. Jag kan helt ärligt säga att jag inte känner en enda tjej som tjänar mer än sin pojkvän/man. Hur jädra läskigt är inte det? Är det töntigt att inte tycka att det okej? Jo, för feminist av något slag ger en bild av en rabiat toka som hatar män.

Jag sminkar mig, rakar mina ben, spenderar massor på hudvård, gillar mina kurvor, tycker om pojkar, diskar och lagar mer mat än min pojkvän, älskar långt hår och tycker inte det är fel att tjejer visar upp sina kroppar på bild eller var dom än vill. Dock är jag nog mycket troligt en feminist, som verkligen kan bli tokig på alla orättvisor som fortfarande finns i samhället.

Det jag dock kan konstatera är att vi tjejer är precis lika bra som killarna på att hålla oss själva var vi befinner oss. Tjejer, om några, är experter på att trycka ner andra tjejer. Har ni läst kommentarerna runt om på nätet. Dom som osar mest hat är till stor del tjejer som skriver till tjejer.

Jag skulle faktiskt inte alls skriva så mycket idag, utan visa lite bilder. Sen råkade jag hamna i några artiklar om 2012 upplaga av "Sports Illustrated Swinsuit Issue". Det är alltid mega-prestige att hamna på framsidan och detta år knep Kate Upton den flådiga platsen. 
Inte helt utan rabalder dock.
Kvinnliga modeller är faktiskt dom enda jag vet som tjänar mer än männen på samma område gör. Så det passar väll så där halvdant in på ämnet.

Kate med tidningen hon pryder framsidan på.

Sophia Neophitou, en kvinna med en gedigen meritlista jag inte ens orkar gå in på här. Låt oss säga att hon har mycket med mode att göra. Dessutom castade hon Victoria's Secret modevisning år 2011. Hon har nu ställt upp på en intervju för "Times" och detta är vad hon har att säga om Kate:

“We would never use” Ms. Upton for a Victoria’s Secret show, Ms. Neophitou said by telephone last week from London. And, while Ms. Upton has, in fact, modeled on occasion for the company’s catalog, her look, said Ms. Neophitou, is “too obvious” to be featured in what has become the most widely viewed runway show in the world. “She’s like a Page 3 girl,” Ms. Neophitou said, referring to the scantily clad voluptuous women featured in The Sun, a London tabloid. “She’s like a footballer’s wife, with the too-blond hair and that kind of face that anyone with enough money can go out and buy.”

Sophia Neophitou

Tror hon seriöst att det inte är (nästan) exakt samma klientel som prenumererar på "Sports Illustrated" som också sitter fastklistrade under Victoria's Secret visningen? Det handlar om lättklädda vackra tjejer, man behöver inte vara hjärnkirurg för att förstå var tjusningen sitter. I mitt tycke är det i stort sett samma typ av tjejer i både tidningen och på visningen. När ni kommer med något nytt, kanske en goth-brud eller liknande, då kan vi snacka om skillnad.

En annan man som också har åsikter är Bill O'Reilly, en mediaprofil och författare som framförallt inriktar sig på politik i USA, men här har han åsikter om Kate. Kolla in hans fina journalistik och konstaterande om att man faktiskt kan bli känd genom internet trots att man är en nobody, who knew?!?!? Notera att han säger "the world wide Internet".




 Jag ska avsluta med att ge lite cred till "Sport Illustrated" för i år har dom dessutom använt sig av en tjej/modell som heter Crystal Renn. Det som skiljer henne lite ifrån dom andra modellerna i tidningen är att hon faktiskt inte är en pinnsmal modell, utan mer "normalt byggd".

Crystal Renn, som för övrigt sägs vara en extremt trevlig person och omtyckt av alla.

Nu ska jag gå ut och köpa mig ett ansikte så sayonara!

Woot?

Hur kan en tröja bli större när man tvättar den?? Jag har så många gånger i mitt liv krympt kläder.
Ja, jag menar bland annat dig underbara rosa kashmir-kofta som blev storlek baby efter tvätten.

Nu har dock det mest oväntade tvättresultatet inträffat. En helt perfekt normal undertröja i underbar kvalitet, blev storlek XXL efter tvätt. Why washing-gods why?

Detta var alltså en tajt tröja som slutade precis vid byxkanten. Det gör den inte längre kan vi konstatera.

Ärmarna är fånigt långa och den har blivit så himla bred upptill, framförallt kring armhålorna.

Hmm...

Är det någon som har beställt från gottogram.se? Jag har försökt nu i tre dagar beställa från sidan, men får bara "Tekniskt fel" när jag försöker gå till kassan.

Jag har försökt att maila dem, men inte fått något svar. Tråkigt. Vet någon om en annan sida där man kan beställa en liten gottis-påse till någon som fyllt år? Jag valde denna för att man kan beställa smaksatt kaffe från ett bra märke, men det kanske finns fler som har det?

Irriterande är det dock.

Semester woho!!!!!!!!!!!!!

Jag är SÅ tillbaka.

Nu slänger jag ihop lite lådor med kläder för jag ska flytta! Medan jag packar tänker jag på att Expressen och Aftonbladet gjort mig så j----a förbannad denna sommar. Journalistik i sin absolut renaste och finaste form.

Eller vad sägs om 6 framsidor som handlar om att Marie och whatshisname (ärligt, jag minns det inte och orkar inte googla) gjort slut. WE DON'T FU*KING CARE!

Men absolut, den historian förtjänar lika mycket skriverier som terrordådet i Norge. Ungefär samma katastrof.

Apropå den hemskheten. Dom två hela sidorna Expressen skrev om angående hur det "extremt våldsamma spelet World of Warcraft" drev gärningsmannen till att göra det han gjorde. Deras analyser och djupa journalistik gjorde verkligen att jag kände mig övertygad.

17 miljoner människor spelar spelet, en är en fullbordad dåre = det är garanterat spelet som ligger bakom.

Men mina underbara vänner! Jag har så saknat att få skriva, i lugn och ro, och nu får jag det. Nu kan jag äntligen lägga ner lite tid på min lilla blogg.

Puss och Kram!

Ops!

Jag skulle ju skriva om lite hudvård, och det ska jag också, men jag har verkligen inte hunnit. Det är ett litet projekt som jag hållit på med, och det kräver lite mer tid än jag har just nu att utvärdera.

Så därför ska jag bara skriva lite smått om "ELLE", eller rättare sagt om svenska ELLE's framsida.

För när jag var ledig browsa jag ju lite på nätet och sniffa upp en liten artikel om kopierade "Vogue" - covers. Det visade sig att Portugal och Grekland hade nästan identiska covers, eller hade samma cover som den franska versionen av tidningen (en något mer etablerad sådan) för deras augustiutgåva. Recycle i sin finaste form.



Det första jag tänker på då är ju att det gör ju Svenska "ELLE" också, tar covers och översätter artiklar från sina mer kända systrar. Eller vad sägs som juninumret av tidningen?



I see double!

Men en dag som denna känns mode väldigt trivialt. Det är en sjuk sjuk sjuk värld vi lever i och folk verkar bara bli mer och mer tokiga.

Här i Umeå knivhugger en pappa sin lilla son till döds, och man tror inte att saker kan bli mer galna. Men sedan den hemskheten har sådana händelser blivit vardagsmat på nyheterna, och allt sker i lilla trygga bubblan Sverige.
Men dagens nyheter om dådet i Norge och den utklädda polisen känns så bisarra så man inte vad man ska känna längre.
Varje dag ser man utmärglade barn i Afrika på tidningsframsidorna och här sitter jag och gnatar om ett ELLE-omslag.
Visst mår man lite illa av sig själv, men samtidigt ser jag mig själv som en hyfsat stabil människa som inte kommer ladda min AK47:a och bege mig ner på stadens torg, hålla in avtryckaren och snurra.
Man kan känna sorg och avsky, men samtidigt älska den vackra och bra delen av både livet och moder jord.

Time is an issue!

Jag har jobbat exakt hela dagen, kommer hem nu 22:37. Imorgon ska jag upp i ottan och börja 5:45, jobba till 22:15. Undrar när jag ska hinna göra någonting alls.

När jag kommer hem har datorn kraschat, restartat eller nått, när jag slår igång den låter den som ett lokomotiv, ångvarianten.

Snälla, underbara, vackra och superfina dator. DON'T DIE! Jag har verkligen inte tid med ett datorhaveri ovanpå allt skit.

Hade det inte varit för Danko Jones skivan hade jag nog inte orkat med dagarna som dom är nu.

Broke(n)!

Skit också! När man är som pankast då ska man hitta ett nytt favoritmärke, som dessutom har tokreducerade priser just nu, sucks!

Zac Posens linjen "Z spoke by Zac Posen" har så jädra snygga kläder så jag vill bygga ett tempel åt dem och bedja varje dag.

Grrrr!!!!!!!!!

Men istället jobbar man, har ingen fritid, går inte ner i vikt trots springandet, får inte äta mat man tycker om, får aldrig sova och bor hundra mil ifrån den man älskar. Dessutom är min dator helt fuckad just nu och alla spel jag spelar går det helt åt helvete i. Så vad är väll en jädra bal på slottet...

Life is a bitch and then you die.

Aja, men allt är inte skit och piss. Jag kan bli ganska sur när jag vill ha kläder, men mitt bankkonto hånler åt mig. Det är priset man får betala för att man jobbar för peanuts.



Come to mommy!


Nej, jag ska inte skriva mer idag, blir massa negativt gegga.

Fascism och Kamikazefåglar!

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag varit slö på min blogg. Jag jobbar för mycket, sover för lite och finner att tiden vid min dator just nu är begränsad.

Det finns dock två saker som jag bara måste få utlopp för och jag börjar med den lite mildare.

Varje morgon när jag cyklar till jobbet är jag nästan först ut på banan. Det finns djur lite varstans, sådana som normalt sett håller sig gömda.
Dock finns det också kamikazefåglar som jag kallar dem. Dom står längs gångstigen jag cyklar på och väljer alltid att flyga emot mig och min cykel, istället för ifrån mig. Inte ut mot skogen, utan in mot mina cykeldäck. Varför?

Jag har inga bromsar och det är bara en tidsfråga innan jag eller randomfågeln får sig en riktigt kyss av asfalten.
Det slår aldrig aldrig fel och jag har verkligen efter fyra år börjat fundera varför dom gör på detta viset. Mycket skumt beteende.

Min andra sak är LFV, eller Swedavia som dom nu heter och vilka sjuka avtal dom besitter. Hur det ens är möjligt i ett I-land som Sverige kommer jag aldrig att förstå.

När du skickar din väska med ett flygbolag, tar Swedavia hand om i stort sett all hantering av denna. När den sen kommer fram trasig går du och skäller på ditt flygbolag, som i sin tur cashar ut för en reparation eller ger dig en ny väska. Dom står dessutom för all utkörning vid försenat bagage och all sökning efter din väska, nationellt eller internationell.

Fast egentligen har inte flygbolaget något att säga till om när det kommer till hanteringen av din väska. Dom tar dina klagomål, betalar och står för allt, men i 99% av fallen har dom inget med avsaknad av väska eller trasig väska att göra.

Swedavia behöver aldrig stå för något, trots att flygbolagen rent praktiskt sett är deras kunder. Dom slänger inte upp en krona om dom så tar alla väskor på en flight, bygger en vacker Bonfire och ställer sig och grillar korv.
Det är så det fungerar.

Flygbolagen betalar för all hantering, men Swedavia behöver faktiskt inte ta något ansvar alls, och det gör dom inte heller.

Summan av reparationen av barnvagnar, nya väskor, utkörningar osv för alla flygbolag i Sverige, har väldigt många nollor.

Swedavia sitter på helt insane sjuka avtal, som inget normalt företag någonsin hade kunnat överleva på. Vi säljer er denna tjänst, men ni får stå för allt vi gör fel, vi tar inget ansvar.

Och det är bara att gilla läget, för Swedavia är och förblir synonymt med flygplatser. Vill du ha ett flygbolag får du spela efter deras pipa, eller inte alls.

Nu har jag svurit klart och övergår till mitt egna kärleksfulla själv.

Usch!

Jag får verkligen jobba hårt just nu för att hålla huvudet över vattenytan. Inte tänka och inte känna. Bara vara.

Idag fick jag fylla i anhörig papper, varje fråga fick mig att vilja gråta. Man vill inte tänka, men när man ska svara på frågor måste man ju tyvärr det.

Sen när man är lite extra känslig, blir ens vänners retlighet inte alls lika rolig eller något man tolererar längre. Eftersom många av mina vänner är killar, är deras sätt också väldigt "killigt". Man ska tracka, hacka och förlöjliga sig på andras bekostnad. Jag brukar kunna ta det, men idag sa jag åt dem.

Då var det "...så typiskt tjejer". Sen den klassiska stilen att dra mitt i konversationen, hatar sånt.

Förhoppningsvis blir morgondagen bättre.