Run Away Little Girl

Efter varje springpass i sommar har jag fotat en bild. Lite som en dokumentation på att jag verkligen gjorde det (när jag själv tvivlar). Nu ska vi bara köra på i samma tempo över hösten och vintern.

En Lång Dag

Jag fick med mig två bananer till jobbet idag. Så jag åt två bananer till lunch. Not enough!!!!

Sen visade det sig ganska snabbt att det skulle bli en helvetesdag, och det blev det. Vi fick inte iväg leveranser i tid, alltså övertid. Utöver det, tunga lyft och springandes.

Dom där två jädra bananer gjorde inte mycket nytta alls. Till saken hör också att jag sprang innan jobbet och inte hann käka frukost.

En ren och skär skitdag där jag gått runt och varit hungrig hela dagen och absolut inget går att göra åt saken.

Nog om det.

Det var i alla fall jädrans skönt att springa på förmiddagen innan jobbet. Ett varmt och mysigt väder och löpsteget kändes ganska lätt.

Kolla in kaoset vi har hemma. Jag får prioritera, springa eller städa. Fuck städa. Min lägenhet hyr jag, min kropp bor jag i. Vilken borde man vårda bäst?

Efter löpning, hur tungt det än var, blir man bara glad. En stökig lägenhet känns så trivialt.

Vi har ju fördelen att ha Stadium Outlet här i Norrköping. Det finns säkert på fler ställen, men jag bor nästan granne med den i Norrköping.

Igår åkte vi förbi och handlade lite grejs som kan behövas. Jag köpte en munkjacka, en keps, en sport-BH och en jobbtröja. Allt som allt blev det typ 500 spänn.

Munkjacka från Reebok typ 200 spänn. Riktigt tunt och skönt tyg, perfekt för träningen eller efter träningen. Eller varför inte bara att mysa i hemma. Inga stora emblem eller konstigheter. Multifunktionell!

Keps 100 pix. För dom där dåliga hårdagarna. Eller när man tränar på morgonen och helst inte vill att någon ska titta på en för att man varken har borstat tänderna, kammat håret eller ens sett sig själv i spegeln ännu.

Sport-BH med nät mellan boobsen, så in i helskotta skönt. För där blir man alltid så svettigt när man tränar (eller jag blir). Denna kan jag rekommendera. Märket heter Shock Absorber och jag tror den kostade 150 eller 200 kronor. Den är riktigt snygg i ryggen också.

Nu ska jag träffa John Blund. Så syns imorgon.

Ett Litet Tips

Om du har planer på att träna utomhus till hösten/vintern kan jag verkligen rekommendera Casall Luminous Jacket.

Jag har sprungit och tränat i denna jacka i helt vidriga väder och den har verkligen hållit måttet. Dels håller den dig torr och dels syns du ordentligt för trafiken, även under de mörka vintermånaderna.  Jackan har fina stora reflexer och inte så mycket som en tråd har lossnat, trots att den utsatts för ganska omild hantering.

Dessutom tycker jag att jackan är ganska stylish, men jag älskar orange så inte så konstigt. Lite roligare än dom klassiska gula reflexvästarna.

Just nu finns den på Campadre för endast 299 kronor (jag köpte min för cirka 500 pix). Jag såg dessutom att den rosa reflexvästen, i samma stil, finns för 149 kr. Fördelen med den är att den är lite längre baktill och det kan vara ganska skönt när temperaturen börjar gå nedåt.

Dyngsur efter en löprunda nu i sommar.

Vädret bakom mig är klassisk blötsnöstorm. Fel dag för glasögon, rätt dag för jackan.

Slasklöpning.

Skyfall i början av sommaren. Här syns det hur mycket jackan hjälper i mörka förhållanden. Du syns!

Försök förbise mina knäppa miner och se det briljant med jackan =)

Keep Your Socks On!

Jag har fått dille på sockor. När man går i skyddsskor 24/7 börjar man inse hur mycket ett par bra sockor gör för ens fötter.

Mina fötter mådde inte alls bra av skorna jag arbetar i. Så jag bytte både skor och sockor.

Här är en liten del av min fina socksamling. Det är så värt att lägga lite extra på kvalitetssockor. Jag lovar!

Det är dessutom mycket trevligare att träna i funktionssockor än vanliga. Mindre skavsår, mindre svettigt och mindre doft.

Skit i dyra skor (dyra skor är bara bluff och båg i alla fall, ska skriva mer om det). Köp dyra sockor!

Tåsockor för mina vibrams. Tar ett tag att vänja sig med tåsockor, men när man väl gör det tackar fötterna dig.

Har du inte upptäckt kompressionssockor ännu? Gör det!

Att Jobba Hårt

Jag tror helt ärligt många inte vet vad det betyder att jobba hårt, eller ens har lust att utsätta sig för det. Därför lever många företag på genvägar och snabba lösningar.

Jag kan genuint säga att jag jobbar hårt just nu, utan något direkt synbart resultat, men jag har för ganska länge sedan släppt allt det där som gjorde att jag började träna. Ytan.

Nu ska jag inte säga att jag på något sätt inte är fåfäng. Jag är extremt fåfäng. Jag kan gråta över det ena och det andra. Hata min kropp, mitt hår, den där sneda tanden och allt annat jox. Jag kan sitta och klaga som en liten bebis till T om hur tjock jag är och hur jag inte gillar dittan och dattan.

Men när det kommer till att träna och jobba hårt har jag funnit en helt ny dimension. Jag tränar visserligen för att hålla formen, det ska jag inte ens försöka lura er att jag inte gör, men jag har hittat så många fler och betydligt mer användbara effekter av träningen, som jag definitivt inte vill förlora. Det är dom som driver mig, inte utseendet. Jag vill aldrig må eller känna som jag gjorde förr. Aldrig.

 Ytan är en sådan jädra trivial del av att träna. Jag önskar att alla skulle få en dag att känna på alla dom andra fördelarna. Lite som en dags provkänsla. Hur du kommer känna dig mentalt och fysiskt efter du verkligen helhjärtat gett tid och energin till att träna.

 För att nämna några:

-Du blir piggare. Det är inte en myt. Jag orkar så mycket mer idag än jag gjorde för bara ett halvår sedan. Jag skuttar inte upp ur sängen och älskar morgonen, men jag blir sällan seg på jobbet (och jag har ett väldigt fysiskt jobb). Jag tycker helt enkelt inte att saker och ting är lika jobbigt längre.

-Självkänsla, självförtroende, självbild. Från någon som jag, en total nutter och som låg på dessa tre fronter ungefär så långt ner man kan dyka utan att slå huvudet i botten, kan jag säga att det är som natt och dag. Jag är grym på att springa och kämpa på i springspåret. Oavsett om gemene man tycker att jag är fel, ful, dum, knäpp eller vad sjutton som helst. Kan ingen säga att jag suger när det kommer till det. Inte ens min största fiende. Jag.
Jag har skuttat över så många hinder och kämpa emot så många hjärnspöken på min väg att jag sakta börjar bli min egna största idol. 

-Din kropp kräver annan typ av mat. Den skriker efter bra energi (förutom på helgerna när den vill leka avfallskvarn). Du äter bättre, för att orka och för att springa, vare sig du vill eller inte.

-Du blir en bättre arbetare. Du är energisk, har bättre humör, blir mer sällan sjuk och du väljer att inte supa på helgerna (eller vardagarna).

Detta är bara några få fördelar. Jag lovar och svär att du själv kommer hitta många fler.

Vad jag ville komma fram till är att det inte handlar om en "quick-fix" det handlar om ett åtagande som gäller så länge du fysiskt kan. Du kommer inte känna allt efter första veckan. Inte ens första månaden.
Du kommer inte bli supervältränad på tre månader. Du kommer knappt se något efter tre månader.

Du kommer få jobba och slita. Gråta och gnälla. Hata, hata, hata!

Men efterhand kommer du känna det enda man kan känna.

Det var så värt det!

Vissa dagar...

Dom flesta dagarna...

Yihaa!

Jag bokstavligen flög fram idag när jag sprang. Underbar känsla. Rätt löpsteg är verkligen A och O. 

Dessutom har jag så mycket att berätta, men det tar vi senare.

Nu blir det tonfiskmackor och mousserat vin!

En Annorlunda Lördag

Först nu känner jag glädje runt att ta hand om denna otroliga gåva jag fått - min kropp.
Den är inte perfekt, konstant blek och full med skavanker, men den är min och min att förvalta. Ett otroligt maskineri som jobbar dygnet runt för mig. Där inne, var det inte syns.

Jag har sett den göra otroliga framsteg den senaste tiden och jag blir kär i den varje gång. Det är helt otroligt att se den göra allt min egna hjärna säger att den inte kan. Att mina ben pinnar på, trots att min hjärna skriker "Stanna nu! Du orkar inte!".

Det är så annorlunda nu än när jag tränade för ytlighet. För när jag tränade för ytlighet (eller tränade som jobb) fanns inte den sanna glädjen där. Snarare tvärtom. Att träna för ytlighet är en resa full av besvikelser och det som brinner i stubinen är något typ av missnöje.

"Jag är missnöjd med min mage och därför måste jag börja träna".

Idag tränar jag med glädjen som tändningsstubin. Jag blir glad av vad min kropp hela tiden motbevisar mig och jag blir så otroligt glad av att träna. Det är en otrolig kick för även ett sargat självförtroende och du lär dig älska din kropp vare sig du vill eller inte.

Vissa hittar hit snabbt, andra tar det lång tid för (mig), men har du rätt inställning och ger det tid, hamnar du här.

Igår klockan 00:32 slängde jag och T på oss träningskläderna. Vi var båda lite lördagslata och ganska tillfreds med att sitta vid datorn. Av slump (och lite missförstånd) stod vi helt plötsligt utanför vår ytterdörr med full löparmundering.

Vi möttes av ett riktigt skitväder. Kallt, isigt och inte speciellt löparvänligt alls.

Motvilligt började vi springa och vi var väldigt överens om att en halvtimma räckte gott och väl, om ens det.

Det tog emot som fanken.

Efter cirka 15 minuter hade vi sprungit in i något villaområde och tänkte att vi fortsätter tills vägen svänger av hemåt . Jag är väldigt "set in my ways" när det kommer till löpning. Kör gärna rundor jag känner till och vet distansen, höjningar och slutet på.

Helt plötsligt var vi båda helt överens om att vi springer och checkar läget på andra sidan motorvägen. Sedan fick vi för oss att springa emot röken från en fabrik och se var vi hamnar. Motorvägar och fabriksrök, som ni förstår sprang vi inte direkt på grund av den vackra omgivningen.

Vi snirklade längs mörka  smågator (vi såg till och med fladdermöss). Före vi visste det hade vi sprungit i 45 minuter och cirka 7,5 kilometer och då övertala vi varandra att springa milen.

Kring klockan 01:45 var vi hemma och ingen av oss visste riktigt hur och varför vi sprungit. Väl hemma stekte vi pytt i panna och en jädra massa ägg och båda gick runt och var lite smålyriska.

"Vi gick ut och sprang milen en lördagsnatt".

Och visst sjutton känns det bra. För vi hade lika gärna kunnat dricka oss redlösa eller tryckt i oss ett kilo godis liggandes i soffan. Men vi valde, av helt outgrundliga anledningar, att gå ut och springa en mil istället.

Och vi hade skittrevlig.

Det var ingen uppoffran. Det var ingen liten djävul på min axel som snackade om snygg rumpa och smal midja. Det var inga måste alls, snarare tvärtom. Vi kunde med gott samvete ha skippat hela skiten.

Kanske inte i början eller i mitten. Men mot slutet och framförallt efteråt. Fler par borde träna och övervinna mål ihop. Slår vilken äktenskapsterapi som helst.

Det gäller inte bara par, utan också äktenskapet mellan dig själv och din hjärna (vilka signaler din hjärna skickar ut till dig och din kropp). Min hjärna har gått ifrån att vara ganska destruktiv och rent "stjälpande". Till att bli min största supporter och min viktigaste del när det kommer till träning.

Och det är inte fy skam att ha en helt egen hejarklack där uppe som också följer med utanför träningspasset och peppar.

Den är riktigt mäktig och har gett mig massor. Bland annat ett heltidsjobb. Det ska jag berätta mer om senare.

Pussar.

A Runners Diary

Den 5 mars var ett viktigt datum för mig. Jag har skrivit tidigare om hur viktigt det är med delmål och mål när det kommer till träning.

För jag tror inte det minsta på dieter och panikträning. Jag tror på långsiktiga och varaktiga förändringar. Jag tror benhårt på att man sakta ändrar sin inställningen genom att sakta ändra sin livsstil.

Alltså slår jag bort allt som startar så här: "...så jag måste komma i form inom en månad" eller "...så jag slutar helt med allt sött och fettigt, nu ska jag bara äta nyttigt".

Det handlar om ett medvetet val som man verkligen tror på och som man kan uppehålla.

Jag valde löpning och nu har jag nått mitt delmål nummer ett.

Mina första mål var att springa 90 km på en månad och att inom den månaden springa ett milslångt pass. Och som ni ser klarade jag det, även fast det blev fyra stycken 7-9 km pass de sista fyra dagarna. Slackar man, får man betala, för målen ska klaras.

Vissa dagar har varit hemska, andra underbara. Det är dom underbara du ska bära med dig, men även dom hemska, för du gjorde ju det ändå, fast det tog emot som fanken. Där har du viljan. Eller i mitt fall - min finska sisu.

Jag har dock lärt mig att skita totalt i vad jag känner innan passet. Det är efteråt som räknas.

Jag har fotat väldigt lite den senaste tiden. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag bokstavligen däckar på soffan. Det tar ett tag innan kroppen vänjer sig vid all träning. Fördelen är att när man sover så sover man som ett litet barn.

Det hänger träningskläder på tork överallt i vår lägenhet. Kaos. Jag känner mig konstant svettig och är det på varje jädra bild nu för tiden.

Bra köp från butiken "Life". Kostade bara 20 kronor och har exakt allt jag vill åt. Guarana, ginseng och koffein.

Välkommen hem efter springpasset matte!

Runners-feet har man ju hört talas om. Nu har jag även känt på fenomenet. Linslusen F stack in sin tass i fotot också.

Det är inte alla som gillar ostkaka, men gör man det har man ett perfekt mellanmål efter träningen.

Ibland efter passen ligger jag på golvet och flåsar som en fisk. Varje muskel värker. Ibland förstår jag inte hur jag klarade av det...

...men man blir så jävla nöjd med sig själv när man gör det. Man kan alltid lite mer än vad man tror.

Hell Yeah

Man får vara stolt över sig själv ibland och idag är det en sådan dag för mig. Jag sprang min första mil (på många år) och det gick hyfsat lätt om man får vara så oförskämd och säga det.

Runkeeper var snälla och skickade mig en fortkörningsböter för att jag sprang snabbare än medelmänniskan. Det i sig var lite skoj eftersom jag tyckte mig lunka på i ett ganska behagligt och lugnt tempo.

När jag var färdig kände jag att jag kunde ha sprungit en mil till. Allt detta tackar jag min nyvunna tankegång om vad jag kan och inte kan. För mig sitter minst 70% av min förmåga där uppe i skallen, inte i benen eller i lungkapaciteten.

Men jag ska inte ta ifrån min kropp dennes ära. Den har jobbat på bra, slitit där bland snö, slask, hårda vindar, halka och väta. Tack min underbara kropp för att du inte ger mig för mycket träningsvärk och för att du lyckas hålla borta alla förkylningsbaciller. Framförallt nu när jag är bland så mycket folk hela dagarna.

Idag när jag sprang funderade jag mycket just angående kvinnokroppar. Hur mycket stryk dom kan ta och hur snabbt dom kan hela sig själva. Det är nästan lite lustigt att många kvinnor inte förstår vilken maskin dom sitter på.  Kvinnor kan springa lika långt som män och troligtvis återhämta sig bättre. Det är få sporter där kvinnorna mäter sig med männen, löpning är en.

Börja spring!

Klicka på bilden och läs. Mycket charmigt.

Det är alltid en utmaning att träna och stretcha med Fievel för han vill vara med. Väldigt mycket med. Gärna sitta på mig medan jag tränar eller stretchar. Idag la han sig till rätta på min rygg och började titta på TV. Knasigaste katten.

När man sprungit så får man äta gott (eller det ska man göra jämt). Finaste ryggbiffen blev det idag.

Är man vegan eller vegetarian ska man dessutom vara extra noga med att få i sig protein och vitaminer just nu. Mörkret gör ju tyvärr att vi inte får i oss nog med vitaminer och det kan få ödestiga konsekvenser. Ät ofta, ät bra och ät ät ät.
Varje dag hör jag skräckhistorier från yngre tjejer. Det är därför jag är så tjatig med detta. Folk har så jädra lite koll på hur mat fungerar och vilken mat som är bra eller motsatsen.

Fucka inte upp din kropp för att du vill bli smal nu.

Hjärnspöken

Jag är inte en "Natural Born Runner". Även om jag jobbat med träning så har springandet av alla dess slag aldrig riktigt hittat hem hos mig.

När jag tränade fotboll som mest följde jag med min syster ut i springspåret i Kiruna. Efter två kilometer höll jag på att dö, medan hon lättsamt skuttade på utan någon som helst ansträngning.

Med det i åtanke i många år hade jag liksom bestämt mig att springa och jogga inte var för mig. Jag vill träna, men springa var inte min grej.

När träning blev mitt yrke var jag i mitt livs form. Under ett års tid körde jag två pass per dag och hade gymmets monsterpass på 90 minuter. Jag var fit och stark.

Trodde jag.

Tills den dagen jag skulle ut och springa med en vän som var i ganska usel form. Han var i och för sig en gammal boxare och deras vilja är svår att bräcka. Oavsett så var det lite personlig träning. Han ville ha motivation och en springkompis och jag vill prova min kondition på "riktig" mark.

Glad i hågen gav vi oss ut. Jag hade väll klockat en sisådär 1150 timmar av träning och kände att min form var grym.

Efter halva sträckan känner jag att det här inte alls kommer bli så enkelt som jag hade trott. Det fanns liksom ingen off-knapp på killen och jag fick anstränga mig för att både hänga med i hans tempo och hans förmåga att kunna konversera hela vägen.

Ett jädra bakslag. Återigen intalade jag mig att det här med att springa inte var för mig. Jag var grym på spinningcykeln och ingen kunde bräcka mig på pumpen, men springa där hörde liksom inte jag hemma. Så var det.

Det skulle alltså ta hela tio år innan jag rent mentalt var där. För det är vad springandet handlar om. Det handlar inte om vilken form jag är i eller hur min kropp ser ut och känns. Allt sitter i huvudet.

För det är i huvudet dina gränser sätts. Det är här du bestämmer dig eller ger upp.

När jag började med couch-to-5k var jag i urusel form. Jag hade ingen kondition och ingen vilja. Mina matvanor var snarare matovanor och jag hatade allt, men framförallt hade jag ett extremt självförakt som i sin tur ofta påvisar sig emot andra människor. Jag var ofta ledsen och deppig. För att vara en person som älskar kläder - hatade jag att klä mig. Att se sin spegelbild och inte gilla det man ser var bara för jobbigt. Så jag undvek det och undviker man det väljer man indirekt att undvika folk. För jag ville helst bara strutta runt i min morgonrock och bara vara i min lilla misär.

Att jag sedan valde löpning som träningsform var lite ironiskt, i och med att springandet oftast gett mig en rejäl kick i skrevet varje gång.

Något undermedvetet kanske visste att klarar jag mig igenom detta så kan jag klara allt.

Första tiden var ett himmelskt-helvete. Jag hatade varje minut av springandet, samtidigt som jag älskade när jag klarade av det.

När jag var klar med couch-to-5k (ett nio-veckors program) fann jag mig själv längta till springpasset och det där att hata själva utövandet hade övergått till ett behov. Min kropp och min knopp mår så himla bra av det.

Springpasset är min tid att duscha och rengöra min hjärna. För varje steg jag tar sköljs en liten bit skit bort och lämnas bakom mig. Min tid att fundera och analysera.

Allt sitter där uppe. Den där känslan att man inte kan, inte har tid, inte orkar, inte är i god nog form, är för gammal, är för tung, är för sjuk, är för tjock eller vad nu än kan vara är och förblir bara ett sketet hjärnspöke man helt och hållet ska ignorera.

Ett hjärnspöke som sitter med sin pekpinne och försöker trycka ner dig. Det är när du börjar lyssna på denne som saker och ting aldrig förändras. Du blir en latmask som är långt ifrån nöjd med dig själv och denne får mer och mer makt över dig tills det knappt finns någonting av dig kvar.

Antingen kan man som jag gjorde förr, gå ut och hata varje steg man tar i springspåret. Eller så kan man faktiskt njuta av det. Det behöver inte vara bokstavligen, för springandet kan vara en jävla pain in the ass vissa dagar, men njut av vad du åstadkommer, njut av alla gränser du bara slår sönder med en slägga.

Jag tar ut svängarna lite extra nu. Springer lite mer än jag orkar; eller som jag tror att jag orkar. Man orkar alltid mer än hjärnspöket säger. Nu kan jag ta ut svängarna även om hela min kropp säger ifrån, bara för att jag vet att det är helt och hållet bullshit. Visst ska man lyssna på sin kropp, men den kommer inte tycka om att springa första tiden, och då ska du be den hålla käft.

Eftersom jag har lagt upp mina mål, såsom springa 90 kilometer innan den 5 mars. Så vill jag springa in många kilometer i potten, samtidigt som tävlingsmänniskan i mig vill klara dessa kilometer innan den 5 mars. Sen får man motivera sig med vad som fungerar också.
När jag är på väg att svänga av emot sista sträckan på min springrunda springer jag helt enkelt bara förbi avfarten och tar nästa. Nästa gång tar jag näst nästa. Så där håller jag på.

I mitt huvud hör jag hur jag säger till mig själv: "Du kan mer än du tror. Vi vet båda att du orkar. Ditt livs form. Ditt livs form. Ditt livs form".

Så det må finnas ett hjärnspöke där uppe, men det finns också en jävlar-anamma-brud som aldrig låter dig slacka eller ge upp. Hon brukar dyka upp sisådär runt vecka fyra. Hon finns där, men hon är bara väldigt nedtryckt av hjärnspöket innan du kommit igång.
Hon påminner dig också väldigt gärna om varför du gör detta och bifogar härliga bilder i ditt huvud på hur dina avklarade mål kommer att påvisa sig, oavsett vad de må vara. För mål ska man ha, gärna många och långsträckta. Det kan vara allt mellan himmel och jord.
Såsom hur du springer i mål på ditt första maraton, hur du orkar ta trapporna utan att bli andfådd, hur du orkar leka med ditt barn ute på gräsmattan eller hur dina nya jeans sitter som en smäck på dina vältränade ben.


Nu har jag gått över till 5k-to-10k, samtidigt som jag har igång Runkeeper för att följa mitt springande. Runkeeper håller ordning på allt du behöver veta, samtidigt som du kan lägga upp egna mål och se till att klara dem.
Jag kör också andra övningar hemma för att stärka kroppen (ska berätta mer om det vid ett senare tillfälle) och försöker stretcha ut lite då och då med yoga. För jag är förjävligt kass på att stretcha. Ett tips är att köpa Ulrica Norbergs böcker, dom är riktigt bra. Du kan enkelt lära dig göra yoga-övningar hemma.
Jag hade äran att jobba med Ulrica på Workouten i Stockholm. Jag var anläggningsansvarig då och fick ta emot alla bokningar till hennes omåttligt populära pass.  Hon är otroligt duktig och en riktigt pionjär när det kommer till poweryoga i Sverige.

Man får se hur dum och knasig ut som helst på hemmaplan. Därför gillar jag att träna hemma.Urkassa bilder får jag på förhand be om ursäkt för.

Jag kan nu rak i ryggen säga att jag är en springare, joggare, löpare eller vad det nu må kallas. Är du?

Alla kan, och om du inte tror mig, kika på filmen nedan.

Blandat

När det kommer till träningsartiklar, träningskläder eller annat inom träning, då ska man man absolut kika på Amazon (UK) innan man gör sina inköp. Priserna är oftast lägre och det finns mycket att välja på.

Jag och T kan verkligen sitta i timmar och kolla på prylar där. Vi beställde bland annat ringar (sådana man tränar med), compressionkläder, massagerulle (se bild), en bok och en ryggsäck.

Massagerullen lägger man på golvet och sedan rullar man över den med olika kroppsdelar. Känner man att det ömmar någonstans eller känns "hårt" stannar man där ett tag och mjukar upp. Mycket skönt för löparben.

Jag beställde "vadskydd" i compressiontyg eftersom jag ofta får sådan mjölksyra i vaderna när jag springer. När det kommer till compression ska man dock välja Skins, Underarmour, Casall eller 2XU. Dom märkena göra absolut bästa kläderna som du verkligen känner ger ett optimalt stöd och hjälper återhämtningen. Denna gången snålade jag ut och jag känner att det inte alls är samma compression i tyget.

Fivve tycker också att våra Amazon-beställningar är riktigt roliga. Så många roliga lådor att leka i.

Jag har också fått äran att testa två av de nya produkterna som bareMinerals släpper i februari. Så spännande. Kommer att skriva mer om det senare.

Till sist.

Hur söta är inte dessa två herrar på morgonen när dom ligger och gosar. Vem behöver nallebjörnar när man har världens mysigaste katt som gärna blir kramad 24/7.

Blicka Framåt

Jag vet att det värsta man kan göra när man tränar är att ha orimliga och orealistiska mål. Det handlar inte bara om träning, utan om många andra aspekter av ens liv också, men idag ska jag fokusera på träning och kosthållning.

Under två separata tillfällen har jag råkat "tjyvlyssna" på yngre tjejer konversation angående just träning och kost.

Ena gången stod jag på butiken Life och en yngre tjej kom in med sin mamma. Dom båda ville hitta något mirakelmedel för att gå ner i vikt, gärna på en vecka.

Kvinnan i kassan försökte hjälpa och tipsa så gott det gick, men den unga tjejen var desperat och ville ha en "quick fix". Expediten gick igenom olika preparat, berättade om olika råvaror som kan hjälpa bland annat kokosolja och mandelmjöl, men den unga tjejer påpekade hela tiden att hon inte förstod och att hon bara ville ha något som fick henne att gå ner i vikt.

Det är här jag tror problemen ligger. Okunskap om både hur kroppen fungerar men också okunskap om kosthållning och träning.
Och det är när man inte vet, eller just saknar kunskapen, man väljer att sluta eller skära ner på mat och det är aldrig en hållbar lösning. Men det funkar och det vet alla. Äter man inte, så blir man smal. Så därför väljer många just det alternativet.

När det kommer till att förändra sin kropp och kosthållning så måste man ha extremt tålamod. Det är när man hetsar problem och ett problematiskt förhållande till mat uppstår. 

Du måste sätta en realistisk tid för din kropp att anpassa sig och för att se resultat. Du vill få din nya kosthållning att blir rutin och du vill få din träning att bli något du faktiskt vill utföra dom dagar du ska träna.

Idag när jag stod i kassan på en annan butik (matbutik), hörde jag nästan samma konversation. Denna gång mellan två lite äldre tjejer, kanske i 25-års ålder. Dom hade precis varit och tränat och diskuterade träning och kost.
Dom både var väldigt överens om att dom tränade för att bli smala och diskuterade huruvida det dom hade i matkorgen var okej eller inte för just det ändamålet.

Jag antar att alla mål är okej, så länge dom fungerar. Att hålla sig i form, eller bli smal som i detta fallet, är nog den vanligaste anledningen till att folk tränar, så jag ska inte fördöma det. Jag tränar också för att hålla mig form. Det jag reflekterade över var deras okunskap om mat i förhållande till träning.

Med mina år på nacken och med mina år inom träningsbranschen har man snappat upp ett och annat. Dels alla dom hundra trenderna inom kost och bantning. Och dels alla dom otroliga träningsformer som dyker upp och alltid är bättre än allt annat.Trender inom dessa områden kommer och går hela tiden. Idag frossar vi i kokosnötsolja, för tio år sedan var det det absolut värsta du kunde äta enligt många.
Ibland får man bara slå bort saker. Ignorera. Skaffa dig kunskap istället och lär känna din kropps do:s och don't:s.

I det stora hela fungerar vi alla likadant. Gör du av med mer än du sätter i dig, går du ner i vikt. Men, du måste skapa en rutin, kosthållning och utföra en träningsform som fungerar för dig. Något som är hållbart i längden.
Du känner dig själv bäst, så lyssna på dig själv och din kropp, men gör inte alltid det som är lättast för dig. Lättaste och snabbast är ju absolut att bara sluta äta. Inget direkt arbete och du behöver inte lära dig massa saker.
Nackdelen är väll att din nya livsstil knappast är sund, inte kommer att ge dig massa energi och verkligen inte är hållbar i längden.

För mig är löpning det absolut bästa, men också det min kropp verkligen tycker är jobbigast (min hjärna är inte speciellt samarbetsvillig heller). Min kropp är inte byggd för långdistanslöpning, min kropp är klippt och skuren för explosivitet.
Men det är också då, när man övervinner sina egna begränsningar, som belöning blir så sweet. Hade jag i detta läget förväntat mig att vara i toppform redan eller kanske rent av gått på någon crazy diet, hade jag aldrig fysiskt eller psykiskt klarat av det.

Den ständiga känslan av besvikelse att du inte tappar vikt fort nog, eller att du inte får kondition fort nog, skulle ha knäckt mig.

Istället ser jag allt runt i kring som en bonus.

Det enda jag behöver göra är att ta mig ut i springspåret fyra dagar i veckan. Det är mitt enda mål. Allt annat är bonus och inget jag ens tänker räkna med. För jag vet med mig att det är besvikelsen som tar död på lusten till slut. 

Kallt, regnar och mörkt...

...tänk på dina mål. Du kan/orkar alltid lite mer än vad du tror...

...och jävlar vad skönt det är när man gjort det är och är hemma. Man blir helt enkelt  stolt över sig själv.

Ändra din kosthållning, men gör det så att det blir hållbart i längden. Ha långsiktiga mål. Tänk i kvartal istället för veckovis.

Läs på. Frossa i kunskap. Vad behöver min kropp och vad behöver inte min kropp när jag tränar si och så mycket? Lär dig om hur muskler och fettförbränning fungerar. Potatis gör dig inte fet!

Läs på om träning. Det finns så himla bra forum och sidor på Internet som både hjälper och peppar dig.

Låt varken din hjärna eller kropp lura dig. Du är inte alltid för trött för att springa eller för seg för att laga mat. Besvikelsen som slår in efter tre veckor när jeansen fortfarande inte passar och du ätit och tränat SKITHÅRT är inte realistisk. Be din hjärna dra någonstans och var såpass stark i din egen tro och dina egna mål att du lär dig identifiera när din hjärna och kropp spelar dig ett spratt.
Det låter helt sjukt, men träning och kost är en ständig kamp emot dig själv. INTE EMOT VÅGEN!

Men viktigast av allt. Hetsa aldrig. Låt det ta sin tid. Det är då det blir som allra bäst.

Jag tycker orden "struggle for" är så passande. Inget som är sjukt jävla nice eller awesome kommer lätt. Det är när du måste arbeta hårt du får dom riktigt bra belöningarna. En månad är inte en "struggle" när det kommer till att bli vältränad, en månad är en piss i Mississippi.

Say What?!?!?

Jag brukar börja min dag med att läsa "Norrköpings Tidningar", också kallad "NT". Det är en underhållande tidning som sakta gjort en plats i min dagliga rutin.

Då och då kommer det en artikel som retar mig och igår kom just en sådan.

Jag slår upp första sidan och möts av en artikel om jogging, eller snarare en artikel mot jogging.

Ur Norrköpings Tidningar, tisdag 29 januari 2013. Klicka på bilden om du vill få den större.

För att lägga ribban var jag vill ha den vill jag öppna med att skriva att detta är nog en av dummaste artiklar jag har läst.
Jag förstår att Henrik Johansson inte alls joggar och inte ser någon som helst tjusning i det. Det kan jag köpa. Jogging är inte för alla. Det som dock stör mig är hans attityd i sin helhet. Han inte bara ogillar jogging och joggare, han drar femtioelva slutsatser som är helt uppåt väggarna.

Jag ska nu dissekera detta slöseri av papper.

• Han blir illa berörd av joggare, såpass att han måste vända bort blicken. Nu vet jag inte hur mycket Henrik Johansson själv tränar, men det känns lite transparent, som att det egna samvetet gör sig påmint. Jag vet själv hur irriterad jag kan bli på alla som tränar, när jag själv inte gör det. Jävla hurtbullar! Men jag vet också att det är min egna ångest som talar, inte förnuftet.  
• Han påpekar avsaknaden av leende joggare och vad det enligt honom bevisar. Att dom som joggar kanske är normala i huvudet? Vem sjutton har ett stort leende på läpparna när dom tränar, oavsett sport? Vem sjutton går runt och ler oavsett om man tränar eller ej? Framförallt när man oftast joggar själv. Vem är det då man ska le åt? För jag kan känna extrem glädje när jag springer, men den känner jag inom mig och har inget behov av att visa den för omvärlden i form av ett leende. Dock ler jag mycket mer generellt nu när jag tränar än vad jag gjorde innan. Det, enligt mig, bevisar betydligt mer. 
• Jogging är ett tvång, som inbringar stress och får ohälsosamma effekter. Det känns bara som ett mantra en lat man kör med för att slippa ta tag i sin egna träning. För det saknar helt och hållet vetenskaplig förankring och är kanske det dummaste påståendet jag sett någonsin. Jag vet att Henrik Johansson skriver vad han tror och inte påpekar fakta, men oavsett är det så dumdristigt sagt att jag vill gråta. Visst vill man många gånger krypa ner i soffan, med en bra film och en stor skål chips och bara skita i träningen. Sedan tänker man på allt det positiva som kommer av att träna och framförallt det naturliga lyckoruset och inser att det inte är värt det. För om det är något som inbringar stress och ger mig ohälsosamma effekter är det om jag skippar träningen och lever totalt osunt. Då mår jag dåligt, i både kropp och själ. För min kropp vill springa och röra på sig, men min hjärna vill ta den lätta vägen ut, oavsett konsekvenser. Det är avsaknaden av träning som ger mig stress och rastlöshet, inte själva träningen. Sen Henrik Johansson är det mycket här i livet man måste göra oavsett om man vill eller inte, träning är en väldigt liten del av den kakan. Att få dessa "måsten" att bara inkludera träning, är väldigt galet.

• "Det värsta exemplet på jogging jag sett var ändå en förälder som joggade och sköt en barnvagn framför sig. Då har det definitivt sprungit iväg alldeles för långt. Stackars barn!". Hade det inte varit för dom här två meningarna hade jag nog bara slagit iväg din artikel som dumdristighet, men nu blev det för mycket påhopp. Inte på mig personligen, jag har inga barn, men för alla föräldrar som inkluderar sina barn i sin träning. Vad är det som gör att det är så synd om barnet? Att föräldern tar hand om sig själv? Att föräldern aktivt motarbetar stress genom att träna? Att föräldern inkluderar sina barn i sina aktiviteter? Att föräldern tar ut sitt barn för friskt luft? Att föräldern springer med vagnen vilket vi vet att alla barn hatar? Jag tycker personligen det är så starkt och stort av en förälder att orka ta sig ut i springspåret trots småbarn. Att röra på sig och inte se barn som ett hinder, utan snarare hitta en lösning där barnet kan vara med. Småbarnsföräldrar är ofta stressade, hittar inte alltid tid för att träna, har kanske inte dom bästa sömnvanorna och känner många gånger att dom inte hinner ta hand om sig själv. Detta är väll ett utomordentligt exempel på att det går att kombinera småbarn och träning. Det finns speciella vagnar designade för att springas med och många barn fullkomligt älskar att åka fort i vagnen. Dessutom kan barnet och föräldern prata under hela joggingrundan (beroende på barnets ålder) och barnet lär sig tidigt att det är bra att röra på sig. För det är det Henrik Johansson! Det är inte synd om ett barn där föräldern tar hand om sig själv och hanterar sin stress genom att träna. Småbarnsföräldrar har det många gånger väldigt slitsamt. Jogging kan både bygga upp kroppen och orken. Att ta med barnet på joggingrundan är väll den ultimata lösningen. Dessutom är det väldigt viktigt för kvinnan efter nio månader av graviditet och allt va en förlossning kan innebära att bygga upp kroppen efter att den tagit ganska mycket stryk.

Efter Jul och Nyår

Jag har tyvärr inte fotat så mycket på ett ganska bra tag. Men här kommer i alla fall lite bilder från den gångna månaden.

Nyårsupplagan av Glossybox innehöll...

...detta. Den fick man beställa separat så det gjorde jag. Jag var väll mest nöjd med Kryolans läppglans (ett märke jag absolut ska kika in mer) och sminkväskan.

Vår lilla Fivve sover väldigt gärna på husses arm...

...och myser.

Julklappar i stora lass som vanligt. Julklappsspelet är en väldigt rolig julaftonsaktivitet.

Sen var det nyårsafton som detta år var väldigt trevlig och "mogen". Fast mogen är inte alltid dåligt. Jag hade skitskoj.

Efter jul och nyår var det dags att ta hand om sig själv lite. Fram med provianterna och blanda. En ansiktsmask gjorde på honung, jojobaolja, lime, kakao och sulfur provades. Samt en hårinpackning av kokosnötsolja, lime, citrongräsolja, jojobaolja, argonolja och honung.

Mycket stiligt.

Ett tips är att applicera ansiktsmasker med silikonpenslar man ska pensla bröd med. Fungerar alldeles utmärkt.

Innan jag skulle tvätta bort masken blandade jag i råsocker och vatten och skrubbade lite extra.

Stilbild Fivve.

På vintern när det är halt och isigt ute...

...åker spikarna fram. Jag var så sugen på ett par Icebugsskor, men med tanke på vad de kostar (1700 kr) fick det bli "dobbar" för 90 kronor istället. Funkar skitbra och man behöver inte vara rädd för att halka när man springer.

Tillbaka till nyttig mat efter allt svullande. Vi är inne på bönor, linser och ägg nu. Keeps the tummy working =)

Men en och annan kaka slinker också ner. Min regel är: Ska jag äta sött ska jag ha gjort det själv, råvara för råvara. Kokossocker, riktigt smör, hälsosammare mjöl och allt sådant.