När jag tränade fotboll som mest följde jag med min syster ut i springspåret i Kiruna. Efter två kilometer höll jag på att dö, medan hon lättsamt skuttade på utan någon som helst ansträngning.
Med det i åtanke i många år hade jag liksom bestämt mig att springa och jogga inte var för mig. Jag vill träna, men springa var inte min grej.
När träning blev mitt yrke var jag i mitt livs form. Under ett års tid körde jag två pass per dag och hade gymmets monsterpass på 90 minuter. Jag var fit och stark.
Trodde jag.
Tills den dagen jag skulle ut och springa med en vän som var i ganska usel form. Han var i och för sig en gammal boxare och deras vilja är svår att bräcka. Oavsett så var det lite personlig träning. Han ville ha motivation och en springkompis och jag vill prova min kondition på "riktig" mark.
Glad i hågen gav vi oss ut. Jag hade väll klockat en sisådär 1150 timmar av träning och kände att min form var grym.
Efter halva sträckan känner jag att det här inte alls kommer bli så enkelt som jag hade trott. Det fanns liksom ingen off-knapp på killen och jag fick anstränga mig för att både hänga med i hans tempo och hans förmåga att kunna konversera hela vägen.
Ett jädra bakslag. Återigen intalade jag mig att det här med att springa inte var för mig. Jag var grym på spinningcykeln och ingen kunde bräcka mig på pumpen, men springa där hörde liksom inte jag hemma. Så var det.
Det skulle alltså ta hela tio år innan jag rent mentalt var där. För det är vad springandet handlar om. Det handlar inte om vilken form jag är i eller hur min kropp ser ut och känns. Allt sitter i huvudet.
För det är i huvudet dina gränser sätts. Det är här du bestämmer dig eller ger upp.
När jag började med couch-to-5k var jag i urusel form. Jag hade ingen kondition och ingen vilja. Mina matvanor var snarare matovanor och jag hatade allt, men framförallt hade jag ett extremt självförakt som i sin tur ofta påvisar sig emot andra människor. Jag var ofta ledsen och deppig. För att vara en person som älskar kläder - hatade jag att klä mig. Att se sin spegelbild och inte gilla det man ser var bara för jobbigt. Så jag undvek det och undviker man det väljer man indirekt att undvika folk. För jag ville helst bara strutta runt i min morgonrock och bara vara i min lilla misär.
Att jag sedan valde löpning som träningsform var lite ironiskt, i och med att springandet oftast gett mig en rejäl kick i skrevet varje gång.
Något undermedvetet kanske visste att klarar jag mig igenom detta så kan jag klara allt.
Första tiden var ett himmelskt-helvete. Jag hatade varje minut av springandet, samtidigt som jag älskade när jag klarade av det.
När jag var klar med couch-to-5k (ett nio-veckors program) fann jag mig själv längta till springpasset och det där att hata själva utövandet hade övergått till ett behov. Min kropp och min knopp mår så himla bra av det.
Springpasset är min tid att duscha och rengöra min hjärna. För varje steg jag tar sköljs en liten bit skit bort och lämnas bakom mig. Min tid att fundera och analysera.
Allt sitter där uppe. Den där känslan att man inte kan, inte har tid, inte orkar, inte är i god nog form, är för gammal, är för tung, är för sjuk, är för tjock eller vad nu än kan vara är och förblir bara ett sketet hjärnspöke man helt och hållet ska ignorera.
Ett hjärnspöke som sitter med sin pekpinne och försöker trycka ner dig. Det är när du börjar lyssna på denne som saker och ting aldrig förändras. Du blir en latmask som är långt ifrån nöjd med dig själv och denne får mer och mer makt över dig tills det knappt finns någonting av dig kvar.
Antingen kan man som jag gjorde förr, gå ut och hata varje steg man tar i springspåret. Eller så kan man faktiskt njuta av det. Det behöver inte vara bokstavligen, för springandet kan vara en jävla pain in the ass vissa dagar, men njut av vad du åstadkommer, njut av alla gränser du bara slår sönder med en slägga.
Jag tar ut svängarna lite extra nu. Springer lite mer än jag orkar; eller som jag tror att jag orkar. Man orkar alltid mer än hjärnspöket säger. Nu kan jag ta ut svängarna även om hela min kropp säger ifrån, bara för att jag vet att det är helt och hållet bullshit. Visst ska man lyssna på sin kropp, men den kommer inte tycka om att springa första tiden, och då ska du be den hålla käft.
Eftersom jag har lagt upp mina mål, såsom springa 90 kilometer innan den 5 mars. Så vill jag springa in många kilometer i potten, samtidigt som tävlingsmänniskan i mig vill klara dessa kilometer innan den 5 mars. Sen får man motivera sig med vad som fungerar också.
När jag är på väg att svänga av emot sista sträckan på min springrunda springer jag helt enkelt bara förbi avfarten och tar nästa. Nästa gång tar jag näst nästa. Så där håller jag på.
I mitt huvud hör jag hur jag säger till mig själv: "Du kan mer än du tror. Vi vet båda att du orkar. Ditt livs form. Ditt livs form. Ditt livs form".
Så det må finnas ett hjärnspöke där uppe, men det finns också en jävlar-anamma-brud som aldrig låter dig slacka eller ge upp. Hon brukar dyka upp sisådär runt vecka fyra. Hon finns där, men hon är bara väldigt nedtryckt av hjärnspöket innan du kommit igång.
Hon påminner dig också väldigt gärna om varför du gör detta och bifogar härliga bilder i ditt huvud på hur dina avklarade mål kommer att påvisa sig, oavsett vad de må vara. För mål ska man ha, gärna många och långsträckta. Det kan vara allt mellan himmel och jord.
Såsom hur du springer i mål på ditt första maraton, hur du orkar ta trapporna utan att bli andfådd, hur du orkar leka med ditt barn ute på gräsmattan eller hur dina nya jeans sitter som en smäck på dina vältränade ben.
Nu har jag gått över till 5k-to-10k, samtidigt som jag har igång Runkeeper för att följa mitt springande. Runkeeper håller ordning på allt du behöver veta, samtidigt som du kan lägga upp egna mål och se till att klara dem.
Jag kör också andra övningar hemma för att stärka kroppen (ska berätta mer om det vid ett senare tillfälle) och försöker stretcha ut lite då och då med yoga. För jag är förjävligt kass på att stretcha. Ett tips är att köpa Ulrica Norbergs böcker, dom är riktigt bra. Du kan enkelt lära dig göra yoga-övningar hemma.
Jag hade äran att jobba med Ulrica på Workouten i Stockholm. Jag var anläggningsansvarig då och fick ta emot alla bokningar till hennes omåttligt populära pass. Hon är otroligt duktig och en riktigt pionjär när det kommer till poweryoga i Sverige.
 |
| Man får se hur dum och knasig ut som helst på hemmaplan. Därför gillar jag att träna hemma.Urkassa bilder får jag på förhand be om ursäkt för. |
 |
Jag kan nu rak i ryggen säga att jag är en springare, joggare, löpare eller vad det nu må kallas. Är du?
Alla kan, och om du inte tror mig, kika på filmen nedan.
