måndag, oktober 3

Surrender!

Det här inlägget är en ren tribute till världens bästa! Billy Talent kom in i mitt liv i en väldigt skum period, en period när mitt liv bestod av pixlar. Mitt mål var att bli bäst i världen på något, jag blev inte bäst, men kom jävligt nära. På vägen dit höll Billy Talent mig extremt underhållen.

En flicka som jag, som levt i filmens värld sedan jag var gammal nog att prata. Hela världen var för mig en stor filminspelning. Vad jag än gjorde och vad som än hände, var allt på film, så det spelade ingen roll.

Jag började förvandla allt till film.
När jag blev retad, slagen eller bara som vanligt var utanför, grät jag inför kamerorna och gjorde den absolut bästa uppvisningen. Att omvandla allt till film gjorde att jag kunde hantera saker och helt enkelt utnyttja dom dåliga bitarna till något som för mig blev positivt.

Jag var världens bästa skådis, och det behövde man för att växa upp i Kiruna. Tristessen som omfamna mig stöttes undan i mitt liv, för jag hade alltid filmer att se, skriva eller agera i.

Mitt första manus skrev jag tack vare en bok från 1967 som jag lånade från biblioteket. Manuset var superkasst, men vad gjorde det?

Vad jag vill ha sagt med allt detta är att Billy Talent alltid lyckats få mig i den där stämningen när mitt liv hade en mening, när jag siktade efter något och inte gav upp.

Var finns hon nu? Flickan som skulle äga allt och alla? Hon som hade mer fantasi än hon kunde hantera, som älskade att underhålla.

Jo, hon är en ensamvarg som håller sig på sin kant och aldrig vill ställa till. Så jädra inbyggd av sin egna mur att hon knappt ser solljus.

Men när hon lyssnar på BT kommer en liten glimt av solljus igenom. Fuck yeah, Benjamin Kowalewicz!




Men det är mitt problem, ni däremot ska lyssna på Billy Talent!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar