Att se överviktiga människor tappa vikt, se dem pinas på motionscykeln och gråta sig rödögda över den där tårtbiten dom inte får äta är tydligen något vi gillar.
Gärna medan vi trycker i oss en pizza och ifrågasätter hur sjutton dom kunde bli så där stora.
Jag ska inte leka att jag är någon finsmakare när det kommer till vad jag tittar på och inte tittar på. I ärlighetens namn tittar jag på extremt mycket skräp, kanske borde jag skämmas, men det gör jag inte.
Det gör mig bara mycket mer kvalificerad att utröna skräpet från det riktigt jävla bra. Vad jag slötittar på för att reflektera över och vad jag verkligen finner mig själv sugas in i och känna något för.
Jag har sett två stycken sådana (jävla bra) serier denna veckan. Serier som bara fick en säsong. Serier som förtjänar så mycket mer och som borde bli omtyckta av alla, men som inte blev det.
Eller så blev dom bara placerade fel i tidtablån, fick inte stöd av sitt produktionsbolag eller så gillade kanske inte TV-chefens dotter dom, vem vet!
Den första är en amerikans serie som många bett mig se, men jag har aldrig tagit mig tiden till(fy på mig!). "Studio 60 on the Sunset Strip" är namnet och är ännu ett mästerverk skapat av Aaron Sorkin.
Serien fick bara en säsong, men Sorkin får med såpass mycket substans så att du ändå känner dig sådär lagom mätt efteråt. Eftersom serien slutar får du tyvärr känna dig snuvad på efterrätten, vilket aldrig är okej för mig.
Serien handlar om ett produktionsbolag och en specifik "SNL"-liknande show som mot alla odds ska spelas in varje vecka. Svårigheterna med att skriva/skapa humor när allt inte är på topp, tittarsiffrornas börda och mycket inte får skojas om i USA.
Okej, det är väldigt kortfattat och serien innehåller så mycket mer, men i stora drag tror jag mig ha fått med den röda linjen.
Jag känner att detta är en serie jag kommer att kunna se flera gånger, dels för att Sorkin skriver så du berikar din allmänbildning och dels för att det är underhållning med en guldkant. Högkalssig humor och tung drama inlindat i en typisk Sorkin-smart dialog.
Den andra serien som verkligen fick mig att gråta som ett nyfött barn och ha det där konstanta småleendet på läpparna är "Married Single Other".
Det här är brittisk skådespeleri när den är som mest underbar. Okonstlat, äkta och genuint är ord som dyker upp i mitt huvud, vilket i sig enbart är synonymer för att säga att det känns som på riktigt, inte Hollywood.
Inte för att jag på något sätt inte gillar Hollywood, snarare tvärtom, men vill man ha det där exceptionella skådespeleriet, dialog som inte rinner som en flod a la "Gilmore Girls", då är det till England jag vänder mig. För ska vi vara ärliga, vem fanken får fram sådana vitsigheter så snabbt. Vi vet alla att vi alltid kommer på den perfekta "come-backen" fem minuter för sent. Men det kan vara härligt att låtsas som att det inte är så.
Peter Souters "Married Single Other" handlar om det aldrig urvattnade ämnet, kärlek, eller rättare sagt konsten i att ha ett förhållande eller att inte ha det.
Återigen knyts säcken ihop ganska bra oavsett om serien inte fortsätter, så ni går inte bet på kontenta.
Extra bonuspoäng kastar jag också ut för den riktigt bra musik som spelas igenom hela serien. Jag tror helt ärligt inte en enda dålig låt passerade och jag skulle vara nöjd i minst en månad med det soundtracket snurrades i mina lurar.
Dessutom återkommer en person i båda dessa serier, vilket var lite lustigt, med tanke på den andra röda tråden jag försöker följa här med min post.
Sen måste jag skriva en liten rad om det coolaste bandet som kanske någonsin existerat. Det har ingenting med ovanstående att göra, men jag har känt att jag vill skriva om dem länge nu. Dom har trots allt förundrat mig och underhållit mig i några årtionden nu.
Bandet är ingen mindre än "The Kinks" och jag kan inte för mitt liv förstå hur dom, som hade sin storhetstid på slutet av 60-talet, har sådan komik och modern framtoning i sina texter, samtidigt som dom samhällskritiserar med en sådan finess och humor. Bandet är coolhet personifierat.
"Lola" och "Sunny Afternoon" är exempel på sådan kaxig humor som jag bara älskar.
Glöm inte att kika in deras oklanderliga klädstil också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar